Bananpizza

By | Okategoriserade

Vi beställer nästan alltid bananpizza. När vi ska ära pizza. Det är nästan vårt vanligaste fredagsmys. Vet inte när det blev så. Och att det är gott. Hur kan bananpizza vara gott?? Det är det. Våra smaklökar måste vara helt förstörda.. 

Äntligen vänder det

By | Okategoriserade

Världen är upp och ner på ont och gott. På midsommaraftons natt blev jag förälder. Ett faktum som jag har ett levande bevis på men som ändå är väldigt svårt att greppa och fatta. Jag är fortfarande på många plan överväldigad. Även om den mest framträdande känslan är trötthet. Jag tycker ju såklart att den nya människan som kommit till oss är helt fantastisk och jag tolkar varje rörelse och ljud som tecken på hyperintelligens. Jag lägger ut bilder på underverket på sociala medier för jag helt enkelt inte kan låta bli. Fast jag tänkte att jag INTE skulle bli en sån..  Jag diskuterar väldigt ofta bajs med min sambo. Och det är engagerade diskussioner. Nästan lika engagerande som de om nappar, bärsjalstekniker eller vilken sång som ska sjungas vid nattning.

Livet har så klart förändrats och jag välkomnar förändringen, jag har längtat efter den. Samtidigt är det en förändring som gör mig livrädd. Jag kan ligga vaken på natten och lyssna på mitt barns andning och samtidigt få svårt att andas själv. För jag försöker greppa ansvaret jag har, kärleken jag känner, utan att tänka på allt som kan gå fel. Att jag vill vara och bli en förälder som på bästa möjliga sätt förbereder C på att bli en fri, stark, klok, modig, egen människa. Men att jag samtidigt redan nu insett att det är C som kommer lära mig mest.

Så ja, min värld är upp och ner just nu. Samtidigt som jag försöker anpassa mig och hitta mig själv i allt detta nya så är världen utanför min bubbla galnare än någonsin. Det har varit en deprimerande sommar med utflippade ledarskribenter, SD som bara växer och en känsla av hopplöshet som vi var många som delade. På alla plan har det känts som vi har backat. Utflippade diskussioner om krav på att feministerna ska ta ansvar och komma på lösningar på snart alla problem istället för att faktiskt diskutera konkreta förslag. Eller ja, göra något själv.. Men nu de senaste dagarna så har något hänt. Jag känner hopp och jag märker att fler och fler runt omkring mig gör detsamma. Det är alltifrån privata insamlingar som drar in miljoner, till anstormning av frivilliga till Stockholms stad som vill vara volontärer för ensamkommande flyktingungdomar. Det är manifestationer som anordnas   och det är texter som sprids och samtal som pågår om att vi är många som vägrar se på och vara tysta. Vi är många som vill kunna säga, vi såg och vi gick inte med på vad som var på väg att hända. Jag brukar bara använda den här frasen när jag skriver om feministiskt initiativ men den går att använda även här: Vi skriver historia!

PS. Tips till statsministern och andra i regeringen – det är nu ni ska kliva fram och visa ledarskap. Kom igen.

post kongressfeber #fikon15

By | Feminism, Politik, Sofia

Nu är Feministiskt initiativs kongress slut för den här gången. Jag sitter på tåget tillbaka hem till Stockholm. Svettig. Trött. Hungrig för jag ätit för mycket godis och missade lunchen när jag hjälpte till att få ordning på ett gäng yrkanden. ( Yrkande är alltså de förslag som läggs på mötet och inte några figurer som drar runt på mötet som vi behöver hålla ordning på. 🙂 )

Men mest känner jag vad jag tror är tillfredsställelse. Och Glädje. Tillfredsställelse över känslan att varit med och bidragit till något meningsfullt. Låter lite högtravande för vad jag egentligen har gjort är att jag har hängt runt med människor jag gillar hela helgen, flamsat en del. Diskuterat rätt mycket. Och ja, bara njutit över att få vara i ett sammanhang där jag trots mina tvivel ibland faktiskt känner mig som hemma. Fortfarande. Men det är ändå en tillfredsställelse över att få vara med och göra något. Det är de här mötena som faktiskt betyder något. Inte allt, men det är en viktig del i en demokrati. I en del att förändra världen. Och att lära sig något nytt, utmana sig själv och andra. I vår strävan som vi delar vi som var på kongressen, att skapa en värld och ett samhälle där vi alla får vara människor. Så ja, tillfredsställelse är rätt ord att beskriva den känslan jag har. Förutom känslan av klibbighet och dåsighet för att jag  ätit för mycket godis och druckit för mycket kaffe.

Glädje känner jag med. Eller ja, jag känner mig glad. För att det var en fantastisk helg på många sätt. Att få umgås med vänner framförallt. Och att jag är glad för jag  känner energi och engagemang  för att ta reda på hur jag ska förhålla mig till Fi framöver. Kasta mig in i politikutveckling? Engagera mig lokalt? Fortsätta distansera mig och mer vara betraktare på avstånd? Satsa på någon roll inför riksdagsvalet 2018? Vara med i Fi? För mig har  det viktigaste med Fi alltid varit själva organiseringen. Att kvinnor ( och fler och fler män) går samman för att åstadkomma maktförskjutning, skapa maktbalans, skapa jämlikhet ses alltid som enormt provocerande. Det motstånd vi mötte 2005 och som kvinnorörelsen och den feministiska rörelsen alltid mött sporrar mig. Och bevisar gång på gång att det är själva den feministiska utgångspunkten för organisering och politiken som är nödvändig för verklig förändring.

För mig som också vill definiera mig som socialliberal har detta att Fi bara finns och insisterar för förändring  trots allt varit tillräcklig och gjort att jag kunnat förbise att i många sakfrågor tycker jag inte som mitt eget parti. Att Fi dessutom lyckas samla flera perspektiv och rörelser under sitt rosa paraply gör att organisationen fortfarande är högst relevant. Att Fi arbetar med att få in och utveckla vad faktiskt ett intersektionellt perspektiv betyder i organisering och politik. Vad det faktiskt betyder när vi i Fi säger att vi är antirasistiska feminister. Vad det betyder när HBTQ är närvarande som perspektiv och utgångspunkt. Allt det här har inte alltid varit lätt, en del har lämnat organisationen,  många kämpar har stannat kvar och sett till att Fi utvecklar sig både som organisation och politisk röst.  Sett till att det inte har stannat vid fina ord. Ibland en smärtsam resa för både individer och organisationen. Men så värt det.Det jag behöver fundera på när Fi nu fyller 10 år och politikutvecklingen går snabbar och blir bättre är om Fi som existens räcker för mig, om politiken hamnar ännu längre ifrån vart jag faktiskt står i många frågor. Jag behöver också fundera på om jag ska kavla upp armarna och påverka politiken i den riktningen som jag vill att Fi ska gå. Jag har inga svar idag. Nu vill jag bara hem och äta ostbågar och se melodifestivalen från igårkväll i efterhand. Så jag lär återkomma till detta ämne.

Avslutar med att länka till dels Fi Studion får igår där jag var med och pratade mest kongressminnen och Fi nu och då.

 

 

Kongressfeber #fikon15

By | Feminism, Politik

Jag tuggar tuggummi frenetiskt och viskar hetsigt med min bänkgranne Veronica. Begär ordet i ordningsfråga. Hetsar på facebook om tiden kommer att räcka, varför det är förkastligt för det mesta med streck i debatten. Ger mötespresidet lite råd och funderingar eller ber om förtydligande. Twittrar om hur vi ska göra med melodifestivalen i kväll. Funderar och röstar i frågor som rör allt ifrån skatteväxling, till pensioner, till företagande. Och då har vi inte ens kommit till frågan om huruvida Feministiskt initiativ eller inte ska byta namn.

Jag har drabbats av kongressfeber.

De flesta kongresser för Feministiskt initiativ som jag har varit på har jag haft något funktion. Talesperson, styrelseledamot eller de senare åren mötesordförande. I år har jag ingen funktion alls. Eller jo, den viktigaste såklart. Jag är ledamot av kongressen. Men det är ändå en ovanlig känsla. Jag åkte hit mest med intentionen att träffa gamla ( och nya ) vänner. Vara lite nostalgisk för att Fi fyller 10 år i år. Känna stolthet för det slit, blod , svett tårar och skratt jag och många av mig har har investerat i det här fantastiska galna projekt som kallas Feministiskt initiativ.

Så när jag väl är här- då kan jag inte bara hänga runt. Hjärnan går på högvarv. Funderar på hur mitt engagemang ska se ut hädanefter. Om jag kan tänka mig kandidera till riksdagen 2018. Jag vet inte. Men det jag vet är. På något sätt kommer både jag och Feministiskt initiativ att fortsätta. Frågan är bara på vilket sätt om alls det kommer vara tillsammans – för en bättre värld där vi alla kan och får vara människor.

bild

Jag med kongressfeber