post kongressfeber #fikon15

By | Feminism, Politik, Sofia

Nu är Feministiskt initiativs kongress slut för den här gången. Jag sitter på tåget tillbaka hem till Stockholm. Svettig. Trött. Hungrig för jag ätit för mycket godis och missade lunchen när jag hjälpte till att få ordning på ett gäng yrkanden. ( Yrkande är alltså de förslag som läggs på mötet och inte några figurer som drar runt på mötet som vi behöver hålla ordning på. 🙂 )

Men mest känner jag vad jag tror är tillfredsställelse. Och Glädje. Tillfredsställelse över känslan att varit med och bidragit till något meningsfullt. Låter lite högtravande för vad jag egentligen har gjort är att jag har hängt runt med människor jag gillar hela helgen, flamsat en del. Diskuterat rätt mycket. Och ja, bara njutit över att få vara i ett sammanhang där jag trots mina tvivel ibland faktiskt känner mig som hemma. Fortfarande. Men det är ändå en tillfredsställelse över att få vara med och göra något. Det är de här mötena som faktiskt betyder något. Inte allt, men det är en viktig del i en demokrati. I en del att förändra världen. Och att lära sig något nytt, utmana sig själv och andra. I vår strävan som vi delar vi som var på kongressen, att skapa en värld och ett samhälle där vi alla får vara människor. Så ja, tillfredsställelse är rätt ord att beskriva den känslan jag har. Förutom känslan av klibbighet och dåsighet för att jag  ätit för mycket godis och druckit för mycket kaffe.

Glädje känner jag med. Eller ja, jag känner mig glad. För att det var en fantastisk helg på många sätt. Att få umgås med vänner framförallt. Och att jag är glad för jag  känner energi och engagemang  för att ta reda på hur jag ska förhålla mig till Fi framöver. Kasta mig in i politikutveckling? Engagera mig lokalt? Fortsätta distansera mig och mer vara betraktare på avstånd? Satsa på någon roll inför riksdagsvalet 2018? Vara med i Fi? För mig har  det viktigaste med Fi alltid varit själva organiseringen. Att kvinnor ( och fler och fler män) går samman för att åstadkomma maktförskjutning, skapa maktbalans, skapa jämlikhet ses alltid som enormt provocerande. Det motstånd vi mötte 2005 och som kvinnorörelsen och den feministiska rörelsen alltid mött sporrar mig. Och bevisar gång på gång att det är själva den feministiska utgångspunkten för organisering och politiken som är nödvändig för verklig förändring.

För mig som också vill definiera mig som socialliberal har detta att Fi bara finns och insisterar för förändring  trots allt varit tillräcklig och gjort att jag kunnat förbise att i många sakfrågor tycker jag inte som mitt eget parti. Att Fi dessutom lyckas samla flera perspektiv och rörelser under sitt rosa paraply gör att organisationen fortfarande är högst relevant. Att Fi arbetar med att få in och utveckla vad faktiskt ett intersektionellt perspektiv betyder i organisering och politik. Vad det faktiskt betyder när vi i Fi säger att vi är antirasistiska feminister. Vad det betyder när HBTQ är närvarande som perspektiv och utgångspunkt. Allt det här har inte alltid varit lätt, en del har lämnat organisationen,  många kämpar har stannat kvar och sett till att Fi utvecklar sig både som organisation och politisk röst.  Sett till att det inte har stannat vid fina ord. Ibland en smärtsam resa för både individer och organisationen. Men så värt det.Det jag behöver fundera på när Fi nu fyller 10 år och politikutvecklingen går snabbar och blir bättre är om Fi som existens räcker för mig, om politiken hamnar ännu längre ifrån vart jag faktiskt står i många frågor. Jag behöver också fundera på om jag ska kavla upp armarna och påverka politiken i den riktningen som jag vill att Fi ska gå. Jag har inga svar idag. Nu vill jag bara hem och äta ostbågar och se melodifestivalen från igårkväll i efterhand. Så jag lär återkomma till detta ämne.

Avslutar med att länka till dels Fi Studion får igår där jag var med och pratade mest kongressminnen och Fi nu och då.

 

 

Kongressfeber #fikon15

By | Feminism, Politik

Jag tuggar tuggummi frenetiskt och viskar hetsigt med min bänkgranne Veronica. Begär ordet i ordningsfråga. Hetsar på facebook om tiden kommer att räcka, varför det är förkastligt för det mesta med streck i debatten. Ger mötespresidet lite råd och funderingar eller ber om förtydligande. Twittrar om hur vi ska göra med melodifestivalen i kväll. Funderar och röstar i frågor som rör allt ifrån skatteväxling, till pensioner, till företagande. Och då har vi inte ens kommit till frågan om huruvida Feministiskt initiativ eller inte ska byta namn.

Jag har drabbats av kongressfeber.

De flesta kongresser för Feministiskt initiativ som jag har varit på har jag haft något funktion. Talesperson, styrelseledamot eller de senare åren mötesordförande. I år har jag ingen funktion alls. Eller jo, den viktigaste såklart. Jag är ledamot av kongressen. Men det är ändå en ovanlig känsla. Jag åkte hit mest med intentionen att träffa gamla ( och nya ) vänner. Vara lite nostalgisk för att Fi fyller 10 år i år. Känna stolthet för det slit, blod , svett tårar och skratt jag och många av mig har har investerat i det här fantastiska galna projekt som kallas Feministiskt initiativ.

Så när jag väl är här- då kan jag inte bara hänga runt. Hjärnan går på högvarv. Funderar på hur mitt engagemang ska se ut hädanefter. Om jag kan tänka mig kandidera till riksdagen 2018. Jag vet inte. Men det jag vet är. På något sätt kommer både jag och Feministiskt initiativ att fortsätta. Frågan är bara på vilket sätt om alls det kommer vara tillsammans – för en bättre värld där vi alla kan och får vara människor.

bild

Jag med kongressfeber 

Omstart, rivstart och kanske summering

By | Nyheter, Okategoriserade, Sofia

Välkomna tillbaka!

Min blogg och hemsida har fått ny kostym av fantastiska Minna. Förändringen är också att min hemsida främst kommer vara min blogg. Vill man veta vad jag gör annars så går det lätt att klicka sig vidare härifrån.

Det här året har varit ett fantastiskt och väldigt jobbigt år. Både professionellt och privat och det verkar som 2015 kommer bli minst lika omtumlande, och det välkomnar jag. För alla tecken visar på att det är omtumlande blir på ett bra och förhoppningsvis roligt sätt.

Nu på Facebook kan man se hur många gör summeringar för hela sitt år med hjälp av de bilder man lagt upp under året. Jag försökte mig också på det, men fann det väldigt begränsande. Eller snarare att jag inte lagt upp tillräckligt många bilder för att göra mitt år rättvisa. Jag tror jag summerar delar av året här, så småningom. Det är ju trots allt över en vecka kvar på 2014. Vad som helst kan hända.

Tills nästa inlägg avslutar jag med bilden på min resväska fylld med julklappar och ingen packning, ännu. Imorgon bär det iväg till Skåne för julfirande med delar av familjen. Väskan får symbolisera hur mycket kan tyckas vara omöjligt men med tid, vilja och envishet så brukar det ordna sig. Om det så är livet självt eller bara att lyckas stänga en optimistiskt packad väska..

 

God Jul på er, vart ni än är.

 

Julklapparna får plats i alla fall

Julklapparna får plats i alla fall

 

Jag är tillbaka!

By | Politik

I år är det nio år sedan Fi bildades och åtta år sedan jag var en av talespersonerna för Fi i partiets första valrörelse. Det är mycket som har hänt på de här åren och jag vet ärligt talat inte vem som har förändrats mest, jag eller Fi. Det jag vet är att förändringarna är mest positiva. Lite törnar och livserfarenhet behövde både jag och Fi för att vi skulle gå från bra till riktigt jävla fantastiska. Jag har hela tiden varit medlem i Fi under de här åren men mitt engagemang och mina roller har varierat. Men nu har jag både möjlighet och lust att återigen engagera mig riktigt mycket.  Jag ingår i Fi kommunikationsavdelning och jag samordnar talespersonen Stina Svensson kampanj. Det är en ära att kunna vara med och bidra på det här sättet och kunna använda mina kunskaper och erfarenheter vad gäller kommunikation och påverkansarbete för att äntligen se till att vi röstar in feministerna.  Kraften och engagemanget som nu finns i Fi och som Fi möter är helt otroligt. Det är som alla de tårar, svett, draman, olidligt långa möten, diskussioner om form och organisation, motstånd, förlöjligande, hat och hån som många av oss genomlidit nu betalar sig. Det är dags för glädjetårar, långa roliga möten, diskussioner om politik, strategi, medvind, och kärlek. Det som görs i Fi är egentligen omöjligt. En organisation som växer explosionsartat, valrörelse, och pengar enbart från medlemsavgifter och donationer. Och allt görs enbart med ideella krafter. Fi är politikens humla. Det borde inte gå att flyga, men det gör vi.

 

Sofia och Stina

På bilden är det jag tillsammans med Stina Svensson, en av Fi tre talespersoner och kandidat till europaparlamentet. Stina vars kampanj jag hjälper till att samordna.

Ett inlägg om ingenting

By | Okategoriserade

Jag har egentligen inget särskilt att skriva. Men jag känner att jag vill komma igång med mitt skrivande och bloggande igen. Så då skriver jag helt enkelt.

Jag sitter i vårt vardagsrum. Hunden ligger på den gröna mattan nedanför fåtöljen. Han snarkar. Det är mörkt för vi har ännu inte köpt några lampor. Vi har taklampa men det ljuset är för skarpt. Därför sitter jag i mörkret. Med ipaden som enda ljuskälla. Jag är trött. Väldigt trött. En intensiv jobbperiod bakom mig och framför mig känns semestern för långt borta. Ibland fundera jag på om man får en viss mängd energi för hela livet. Och om man bränner av för mycket i början så tar det liksom slut. Eller tröttheten kommer fortare. Mer återhämtningstid behövs. Samtidigt så gillar jag att jobba. Vara involverad. Ha mycket att göra. Det kanske snarare handlar om vad som ger och tar energi. Bli bättre på att säga nej. Enkla sanningar som vilken mindfullneskurs eller livscoach som helst kan säga. Låter också väldigt likt någon Annie Lööf skulle kunna säga.
Men så är det ju med sanningar. De är enkla att säga, svårare att förverkliga.

Nu ha hunden flyttat sig till sin korg. Snarkar ännu mer. Jag borde också gå och lägga mig. Att sitta i mörkret en en sen kväll odlar min melodramiska sida. Den behöver inte mer växtkraft.

Godnatt

En kvinnohatare filosoferar

By | Okategoriserade

Jag sitter i soffan i kommunikationsenhetens hörnrum på IOGT-NTO:s kansli. Jag känner hur jag är svettig och rosig på kinderna. Jag har druckit lite för mycket kaffe och mina tuggummi är nästan slut. Jag följer facebookdiskussioner och twitterflöden, jag formulerar kommentarer och pratar med journalister. Adrenalinet pumpar i kroppen på ett intensivt men lågmält sätt. I dag är dagen då IOGT-NTO under min ledning lanserat en av de största varumärkeskampanjer som organisationen gjort på mycket länge.  Idag är också dagen då jag öppet anklagas för kvinnohat, könsstereotypt tänkande och sexism i allmänhet. Så frågan är om det här är en bra dag eller inte när jag nu ska försöka summera.

Min erfarenhet av allt förändringsarbete i allmänhet och feministisk i synnerhet är att det är en balansgång. Balansgång mellan att synliggöra makt, normer och förtryck utan att för den skull befästa dem. Jag har många gånger fått svara på ” varför tjatar du så mycket om könsroller om du tycker de är fel?” Den frågan ringar in vad vi kan  kalla den feministiska paradoxen väldigt väl. Vi vill belysa och prata om det som vi vill förändra, när vi gör det befäster vi det som vi vill förändra.  Det var med den erfarenheten jag gick in i arbetet som IOGT-NTO:s kommunikationschef och det var den erfarenheten och kunskapen som jag har haft som riktmärke i framtagandet av den nu kritiserade varumärkeskampanjen.

Jag tänkte att det räckte, att jag är feminist, att vi har funderat och vänt och vridit på uttrycket i den här kampanjen. Jag tycker att det är briljant att med humor lyfta fram en schablonbild av alkoholnormen och låta två tillskruvade och tillspetsade heterosexuella stereotyper vara en hjälp för alla de som inte reflekterat över alkoholen i vardagen. Att på ett humoristiskt sätt lyfta en komplex fråga, som det är när det handlar om alla normer. Men naturligtvis räcker det inte med att bara vara feminist för att stå fri från alla former av uttryck kring sexism och kvinnohat. Jag precis som alla andra verkar i den verklighet som är.  Vägen till förändring är inte spikrak men den balansgången som jag är stolt över att IOGT-NTO vågar göra med mig i den här kampanjen kommer kanske trampa fel ibland. Men hellre att vi trampar fel men fortsätter framåt än att vi tystnar för att vi är rädda för kritik.

Med det sagt så är jag ändå förvånad över en del av kritiken mot de seriestripar som släpptes idag. Vi tolkar alla olika men det normativa tänkandet som skett när tolkningarna gjorts är märkligt. I stripen där ett fylle-sms går till chefen så har vissa tolkningar varit att chefen är man och att kvinnan sms:ar chefen för ett sent ligg. Vår tolkning är att en blöt kväll på krogen lätt gör att man sms:ar fel när man ska höra av sig till sin KK och därför hamnar i pinsamma situationer på grund av alkoholen. Att fastna i normtänk när man försöker bryta dem är uppenbarligen lätt oavsett situation.

Vi har arbetat med att ta fram en kampanj som ska räcka ett år. Under ett år ska vi följa två tecknade karaktärer som under resans gång kommer utvecklas, växa och möta en massa situationer och normer som de behöver bemöta. När vi gjort vår planering har vi sett hela året framför oss, vi har sett de olika faserna i karaktärernas ”liv” och vi har sett helhetsbilden. Vi vet vad vi vill uppnå när året är slut men den förförståelsen delas såklart inte av dem som får se kampanjen för första gången idag, och som ser serien i isolerade stripar. En kan bara tolka och döma utifrån det en har, och jag vill bara säga, vänta. Följ serien under året och se hur den och karaktärerna utvecklas. Självklart behövs input längs med vägen och det är inte säkert att vi alltid träffar rätt och då behöver vi stöttning tillbaka upp på rätt spår.

Vad är viktigt i en organisation?

By | Nyheter, Politik

Mitt förra inlägg min kärlek till en rörelse, eller snarare min kärlek till engagemang och organisering i stort berörde många. Jag har fått så fina kommentarer både på min facebook sida och på twitter och nu vill jag skriva IRL men jag tror inte vi använder den förkortningen längre? När jag träffat folk helt enkelt. Ansikte mot ansikte. Jag förmedlade en känsla om vad engagemang ger och vad det kan kosta som många av mina vänner och bekanta kan känna igen sig i. Inte så konstigt egentligen. Många av mina vänner och bekanta är ju människor jag träffat och stött på i olika organisationer. Såklart.

Men så var det här med stadgan. Jag har fått frågan om jag verkligen menade det jag skrev, att vi ska knulla mer och skita i stadgan. Jag tror jag får ge er ett politikersvar på den. Självklart är en stadga i en organisation viktig. Det är ju en form av en grundlag för en organisation eller förening. En överenskommelse om det är här vi till för, detta är vårt syfte, så här beslutar vi saker tillsammans. Jag kan älska att debattera stadga. Otaliga är de förslag jag har varit med och tagit fram som alltid också involverat en översyn av en viss paragraf eller gärna hela stadgan. Mitt problem ibland tillsammans med många andra är att det är lätt att fastna där. I formen och strukturen. Och glömma bort varför vi överhuvudtaget har organiserat oss. Ofta är ju det för att vi vill förändra något tillsammans, vi har en vision om en bättre värld. Och den visionen är grunden även för stadgan. Inte tvärtom att vi och organisation finns till för stadgan. Min uppmaning ska ses i ljuset av detta, av att vi gärna ägnar timmar åt diskutera formuleringar i stadgan men inte lika många timmar att diskutera förslag eller faktiskt verksamhet. Så ska vi ta bort stadgan? Absolut inte, men ge stadgan den plats den ska ha, som det verktyg för organisering och struktur som det är. Lyft bort den från tronen som det vi ska värderas högst i en organisation. Det vi ska värdera högst är människors engagemang och vår vision om vilket samhälle vi vill skapa.

Med det sagt, så kvarstår min uppmaning till organisationer i allmänhet men till studentrörelsen i synnerhet. “Sup mindre, knulla mer och skit i stadgan”

SFS i mitt hjärta

By | Okategoriserade

Idag åkte jag med bultande hjärta och svettiga händer till Eskilstuna. Jag hade fått frågan och tackat ja till att leda invigningen av årets stora händelse i studentsverige, nämligen Sveriges Förenade Studentkårers Fullmäktige. #SFSFUM

SFS är för mig en gammal kärlekshistoria som aldrig riktigt går över. Som en familjemedlem som jag håller riktigt kär men som också kan driva mig till vansinne. Som en klassåterträff, kul att se vad som blivit av oss men upptäcka att vi inte längre har så mycket gemensamt. SFS för mig är hat och kärlek, eller kanske snarare hatkärlek. SFS har en speciell plats i mitt hjärta, det blir ju så när en organisation har varit med och format mycket av det som är jag och mitt engagemang idag. Under min tid i SFS lärde jag känna många av de som jag idag betraktar som mina närmaste vänner, min familj. Det var i SFS jag lärde mig kontrapropositionsordningar och mötesformalia. Det var också här jag lärde mig argumentar för min sak, kanalisera mitt engagemang. Här fick jag bevis på att om vi går samman kan vi förändra. Här lades grunden för organiserade politiska jag, här växte min vilja till kamp för jämställdhet och jämlikhet mot sexism och förtryck. Här förstod jag för första gången vikten av fri utbildning och bildning betyder för ett fritt samhälle. Här lärde jag mig värdera studentinflytande inte bara som en garant för en kvalitativ utbildning utan som en av grundstenarna i en demokrati. Här förstod jag betydelsen av internationell solidaritet.

SFS är därför i mitt hjärta. För alltid. Men det var också i SFS som jag lärde mig supa på riktigt. Det höll på att sluta riktigt illa, men tack och lov är jag idag nykterist sedan flera år tillbaka. Det var i SFS som jag lärde mig att jobba för mycket, att inte vara rädd om mig. SFS kostade mig relationer, hälsa och en liten bit av min själ.

Så när jag fick äran att leda invigningen för #SFSFUM så ville jag säga allt detta. Till den rörelsen som betytt så mycket, gett så mycket och kostat så mycket. Jag vill berätta för de som är SFS idag hur viktiga de är, för samhället, för demokratin för studenterna som kommer efter. Jag ville berätta att de ska vara rädda om sig. Jag tror jag lyckade göra det.

Så med visdomsorden:

“Sup mindre, knulla mer och skit i stadgan” önskar jag SFS all lycka. Vi ses säkert igen.

Streck i debatten

By | Politik

Jag är på Feministiskt Initiativs kongress och tankat på feministisk kraft och energi. Jag är inte förberedd på sakfrågorna så jag sitter med och lyssnar och hjälper till lite med Twittra. Dock har jag valt göra ett inlägg i ordningsfrågan ”streck i debatten”. Jag är i princip mot streck i debatten. Jag tror att ett formellt sammanhang som en kongress är ska ta ett gemensamt ansvar för mötestiden. Och att diskussion och debatt ska få ta fart där kongressen väljer det. Att yrka streck i debatten kväver ofta en bra diskussion och gör dessutom att många sätter upp sig på talarlistan för säkerhetsskull. Det vill säga ofta blir resultatet av beslut om streck i debatten att diskussionen tar längre tid än om man inte beslutat om streck i debatten. Låt debatten leva. Jag yrkar avslag på streck i debatter.

Mvh mötesnörd

PS. Ja det finns viktigare frågor. Som tex alla sakfrågor. Men ett nyttjande av streck i debatten riskerar att skapa sämre beslut och ställningstagande i sakfrågan.

Kongress

By | Feminism, Politik

Jag har suttit hela dagen på en obekväm stol och lyssnat på alltifrån diskussioner om propositionsordnngar, till brandtal om varför Feministiskt initiativ ska ställa upp i riksdagsval och Europaparlamentsval 2014, till säkerhetspolitisk och skattepolitik. Jag har Twittrar för att dela med mig av våra diskussioner och beslut. Jag har träffat nya och gamla vänner. Jag har suttit på en pub och rasat tillsammans med partikamrater om alltifrån äktenskapets bojor på våra systrar, till fenomenet schyssta snubbar. Jag är påfylld med energi, kärlek och hopp om att världen går att förändra. Jag är på kongress.