Jag är för blyg för att vara aktivist – eller bara bekväm

By 4 juni, 2016Okategoriserade

Det är mycket som skaver på mig. Sakers tillstånd som gör mig till och från politiskt deprimerad. Sedan finns det många tillfällen och människor som ger mig hopp. Och det får mig så klart att tänka. Vad ska jag göra? Hur kan jag göra något?

Jag var på medborgarplatsen i september på den stora manifestationen där statsminister Stefan Löfven utropade från scenen:

”Mitt Europa bygger inga murar” 

Då kände jag hopp. För Sverige och våra nationellt valda politiker. All den kraft som fanns hos många som ville hjälpa till att göra något – för alla människor som lyckades ta sig hit till Sverige, för att EU:s migrations och flyktingpolitik skulle bli bättre. Men för att göra en lång deprimerad nutidshistoria kort-

Allt sket sig.

Murarna är högre än någonsin. Och statsministern är med och bygger dem snarare än riva. Nu i juni kommer riksdagen fatta beslut om Sverige ska inskränka asylrätten, införa tillfälliga uppehållstillstånd, förhindra familjeåterförening. Det pågår många olika kampanjer både organisationer och enskilda som på alla sätt försöker hindra att detta sker. Som försöker få våra riksdagspolitiker att ta sitt förnuft till fånga. Men trots all den kamp och aktivism och politiska samtal som sker så är det ändå så oroväckande tyst. Tyst i debattprogrammen. Tyst i Radio och TV.  Relativt tyst i mitt facebookflöde. Enstaka debattartiklar som kommer – men ingen bemöter dem. Och Tyst från alla de riksdagsledamöter som alltid annars säger sig stå och arbeta för saker tvärtemot vad de snart ska besluta om. Jag är så frustrerad över detta. Att de kampanjer som finns till exempel folkkampanj för asylrätt inte lyfter mer. Varför inte namnen till namninsamlingen strömmar in. Varför inte riksdagsledamöterna möter ett större tryck från oss alla. Varför vi inte står framför riksdagen i stora massor och skriket åt ledamöterna

VART ÄR VI PÅ VÄG??

Igen. Missförstå mig inte. Jag vet att det görs massor. MASSOR av aktiviteter, manifestationer, möten, planer med mera. Men. Det räcker inte. Eller vi är inte tillräckligt många som gör vad vi kan.

Därför gick jag idag på ett öppet möte som folkkampanj för asylrätt höll i. Mötet var just för att diskutera och bestämma vad som ska göras för att lyfta kampanjen med namninsamling. Vi var sex personer. Vilket var ungefär vad jag förväntat mig men många färre än jag hoppats på. Och jag pratade om just det här- vi måste få mer tryck på riksdagsledamöterna. Pressa dem. Uppmuntra dem att våga trotsa partipiska och våga följa sitt hjärta och övertygelse. Lyfta de som vi vet redan nu kommer rösta mot. Så detta ska jag försöka hjälpa till med. Vet inte riktigt hur men ska ju börja med att leta upp alla de initiativ som redan finns. Och fortsätta uppmana mig själv och andra att höra av sig till ledamöterna. Men det borde gå att göra mer visuellt- tydligare. Eller så är vi bara fler som ska hjälpa till att sprida detta. Och naturligtvis fanns det redan ett initiativ till att samla folk utanför riksdagen. Nu behöver vi bara se till att gå dit också.

Jag tog inte så många lappar för att samla in namnunderskrifter. För sanningen är. Jag hatar att samla in namnunderskrifter. Eller dela ut foldrar. Tack och lov för internet.

 

Här hittar du mer om Folkkampanjen för Asylrätten. 

Här hittar du facebookeventet om att stå utanför riksdagen 

Här hittar du folkkampanj för Asylrätt på Facebook. Här finns massor av info kring de olika manifestationerna, aktiviteterna med mera som är på gång.