Förlåt Charlie. Jag ska göra bättre.

By 8 mars, 2016Okategoriserade

Jag har försökt formulera ett peppigt inlägg om 8 mars och kamp och solidaritet hela dagen. Men jag kommer ingen vart. För sanningen är att jag inte känner mig särskilt peppig. Förr var jag i alla fall förbannad. Förbannad på alla orättvisor, förbannad på att det inte går snabbare med förändring. Nu är det inte mycket som får igång min ilska. Snarare så blir jag inte ens förvånad längre, över allt fasansfullt som sker runt om i världen. Och det skrämmer mig mest av allt, att jag inte längre blir förvånad eller förfärad. Det är på något sätt början till slutet. Att vara så avtrubbad att saker som borde få mig att inleda en hungerstrejk eller iallafall skrika och gapa högt knappt noteras av mig längre. Att jag lägger min tid på att slösurfa på hemnet eller bläddra förbi främlingar åt höger och vänster på tinder istället för att ja, bidra till något. Jag är inte ensam om detta strutsbeteende. Bli inte arga kära medsystrar, jag ser ert engagemang fladdra förbi flödet på Facebook framförallt en dag som denna. Men vi är många fler är jag rädd som har huvudet i sanden. Eller så är det åldern? Hjälp! Är det detta som är min 40 års kris? . Sedan länge långt förbi att vara ung, lovande och engagerad. Nu bara lätt stressad över att jag kanske borde hunnit längre och eftersom jag inte har räddat världen nämnvärt så låter jag mig bäddas in i medelklassmarkörers trygga och mjuka tvångströja. Och är inte arg längre men inte heller klok.

Jag nattade min snart 9 månader gamla dotter Charlie ikväll och viskade samtidigt förlåt. Förlåt att jag inte gör mer. Förlåt för att  världen du kommit till är minst sagt fucked up. Förlåt för att du kommer att få slåss för din rätt att vara du, ta plats och vara människa. Förlåt för jag inte kommer ha några svar på frågorna du snart kommer att ställa. Om människor på flykt som vi inte hjälper, om barnen som inte får gå i skolan, om varför vi inte hjälper tanten utanför ICA som sitter där varje dag med bara en bild på sina barn och en tom mugg. Förlåt för att du alltid kommer behöva räkna och beräkna rädsla i ditt liv och förlåt för att polisen kommer be dig stanna hemma när våldtäkterna och överfallen ökar där du bor.

Nu kommer säkert många invända att känna skuld över sakernas tillstånd är ju inte så fräscht eller en särskilt hållbar feministisk strategi. Det är sant. Men det är ändå så det är. Och så kommer kanske några andra invända; men du gör väl visst saker. Nä. Inte så mycket just nu faktiskt. En gång var jag med och startade ett feministiskt parti. Det var peppigt. Men också länge sedan.

Jag kanske helt enkelt får avsluta detta deppiga och inte peppiga 8 mars inlägg med ett löfte om att ta mig samman helt enkelt. Så när Charlie frågar: ” Men vad gjorde du, mamma ?” Så kan jag svara: ” Allt jag kunde. ”

Kampen fortsätter.