Äntligen vänder det

By 3 september, 2015Okategoriserade

Världen är upp och ner på ont och gott. På midsommaraftons natt blev jag förälder. Ett faktum som jag har ett levande bevis på men som ändå är väldigt svårt att greppa och fatta. Jag är fortfarande på många plan överväldigad. Även om den mest framträdande känslan är trötthet. Jag tycker ju såklart att den nya människan som kommit till oss är helt fantastisk och jag tolkar varje rörelse och ljud som tecken på hyperintelligens. Jag lägger ut bilder på underverket på sociala medier för jag helt enkelt inte kan låta bli. Fast jag tänkte att jag INTE skulle bli en sån..  Jag diskuterar väldigt ofta bajs med min sambo. Och det är engagerade diskussioner. Nästan lika engagerande som de om nappar, bärsjalstekniker eller vilken sång som ska sjungas vid nattning.

Livet har så klart förändrats och jag välkomnar förändringen, jag har längtat efter den. Samtidigt är det en förändring som gör mig livrädd. Jag kan ligga vaken på natten och lyssna på mitt barns andning och samtidigt få svårt att andas själv. För jag försöker greppa ansvaret jag har, kärleken jag känner, utan att tänka på allt som kan gå fel. Att jag vill vara och bli en förälder som på bästa möjliga sätt förbereder C på att bli en fri, stark, klok, modig, egen människa. Men att jag samtidigt redan nu insett att det är C som kommer lära mig mest.

Så ja, min värld är upp och ner just nu. Samtidigt som jag försöker anpassa mig och hitta mig själv i allt detta nya så är världen utanför min bubbla galnare än någonsin. Det har varit en deprimerande sommar med utflippade ledarskribenter, SD som bara växer och en känsla av hopplöshet som vi var många som delade. På alla plan har det känts som vi har backat. Utflippade diskussioner om krav på att feministerna ska ta ansvar och komma på lösningar på snart alla problem istället för att faktiskt diskutera konkreta förslag. Eller ja, göra något själv.. Men nu de senaste dagarna så har något hänt. Jag känner hopp och jag märker att fler och fler runt omkring mig gör detsamma. Det är alltifrån privata insamlingar som drar in miljoner, till anstormning av frivilliga till Stockholms stad som vill vara volontärer för ensamkommande flyktingungdomar. Det är manifestationer som anordnas   och det är texter som sprids och samtal som pågår om att vi är många som vägrar se på och vara tysta. Vi är många som vill kunna säga, vi såg och vi gick inte med på vad som var på väg att hända. Jag brukar bara använda den här frasen när jag skriver om feministiskt initiativ men den går att använda även här: Vi skriver historia!

PS. Tips till statsministern och andra i regeringen – det är nu ni ska kliva fram och visa ledarskap. Kom igen.