post kongressfeber #fikon15

By 15 februari, 2015Feminism, Politik, Sofia

Nu är Feministiskt initiativs kongress slut för den här gången. Jag sitter på tåget tillbaka hem till Stockholm. Svettig. Trött. Hungrig för jag ätit för mycket godis och missade lunchen när jag hjälpte till att få ordning på ett gäng yrkanden. ( Yrkande är alltså de förslag som läggs på mötet och inte några figurer som drar runt på mötet som vi behöver hålla ordning på. 🙂 )

Men mest känner jag vad jag tror är tillfredsställelse. Och Glädje. Tillfredsställelse över känslan att varit med och bidragit till något meningsfullt. Låter lite högtravande för vad jag egentligen har gjort är att jag har hängt runt med människor jag gillar hela helgen, flamsat en del. Diskuterat rätt mycket. Och ja, bara njutit över att få vara i ett sammanhang där jag trots mina tvivel ibland faktiskt känner mig som hemma. Fortfarande. Men det är ändå en tillfredsställelse över att få vara med och göra något. Det är de här mötena som faktiskt betyder något. Inte allt, men det är en viktig del i en demokrati. I en del att förändra världen. Och att lära sig något nytt, utmana sig själv och andra. I vår strävan som vi delar vi som var på kongressen, att skapa en värld och ett samhälle där vi alla får vara människor. Så ja, tillfredsställelse är rätt ord att beskriva den känslan jag har. Förutom känslan av klibbighet och dåsighet för att jag  ätit för mycket godis och druckit för mycket kaffe.

Glädje känner jag med. Eller ja, jag känner mig glad. För att det var en fantastisk helg på många sätt. Att få umgås med vänner framförallt. Och att jag är glad för jag  känner energi och engagemang  för att ta reda på hur jag ska förhålla mig till Fi framöver. Kasta mig in i politikutveckling? Engagera mig lokalt? Fortsätta distansera mig och mer vara betraktare på avstånd? Satsa på någon roll inför riksdagsvalet 2018? Vara med i Fi? För mig har  det viktigaste med Fi alltid varit själva organiseringen. Att kvinnor ( och fler och fler män) går samman för att åstadkomma maktförskjutning, skapa maktbalans, skapa jämlikhet ses alltid som enormt provocerande. Det motstånd vi mötte 2005 och som kvinnorörelsen och den feministiska rörelsen alltid mött sporrar mig. Och bevisar gång på gång att det är själva den feministiska utgångspunkten för organisering och politiken som är nödvändig för verklig förändring.

För mig som också vill definiera mig som socialliberal har detta att Fi bara finns och insisterar för förändring  trots allt varit tillräcklig och gjort att jag kunnat förbise att i många sakfrågor tycker jag inte som mitt eget parti. Att Fi dessutom lyckas samla flera perspektiv och rörelser under sitt rosa paraply gör att organisationen fortfarande är högst relevant. Att Fi arbetar med att få in och utveckla vad faktiskt ett intersektionellt perspektiv betyder i organisering och politik. Vad det faktiskt betyder när vi i Fi säger att vi är antirasistiska feminister. Vad det betyder när HBTQ är närvarande som perspektiv och utgångspunkt. Allt det här har inte alltid varit lätt, en del har lämnat organisationen,  många kämpar har stannat kvar och sett till att Fi utvecklar sig både som organisation och politisk röst.  Sett till att det inte har stannat vid fina ord. Ibland en smärtsam resa för både individer och organisationen. Men så värt det.Det jag behöver fundera på när Fi nu fyller 10 år och politikutvecklingen går snabbar och blir bättre är om Fi som existens räcker för mig, om politiken hamnar ännu längre ifrån vart jag faktiskt står i många frågor. Jag behöver också fundera på om jag ska kavla upp armarna och påverka politiken i den riktningen som jag vill att Fi ska gå. Jag har inga svar idag. Nu vill jag bara hem och äta ostbågar och se melodifestivalen från igårkväll i efterhand. Så jag lär återkomma till detta ämne.

Avslutar med att länka till dels Fi Studion får igår där jag var med och pratade mest kongressminnen och Fi nu och då.