Hej från min bubbla

By 2 augusti, 2012Feminism, Politik

Jag erkänner. Jag lever i min bubbla och trivs ganska bra där.  Jag tror de flesta har sin bubbla. Där umgås en med folk som är ganska lika en själv, som tycker ungefär samma. Som har samma grundförståelse för hur en ser på samhället och kanske vad en tycker behöver förändras. Bubblan blir ibland stor, där finns kanske folk som inte alls tycker lika. Men där en kan mötas i någon form av intellektuell hederlighet. Eller kanske välja vilka frågor som en tycker lika och lämna andra därhän. Kanske är en överens om problembilden men inte åtgärderna. Tillexempel som att Mona Sahlin och Birgitta Ohlsson kan invigningstala tillsammans på Stockholm Pride. Eller att Gudrun Schyman och Birgitta Ohlsson är väldigt överens om väldigt många saker om du lyssnar på dem i ett samtal om jämställdhet och feminism. Eller att jag har varit styrelsekollega med Peter Althin.

Mitt förra inlägg om vita kränkta män har fått en del kommentarer. Hejarop från de som delar min bubbla helt eller delvis. Och starkt ifrågasättande av de som inte gör det. Jag försökte igår på twitter diskutera hur jag ser på generaliseringar, gruppindelningar och rasism. Det är inte riktigt görbart på 140 tecken i taget. Tur att jag har min blogg. Och tur att andra kan göra det väldigt mycket bättre än jag. Nedan klipper jag in lite från skriften ”krokben och utsträckta händer” skriven av Sandra Dahlén på uppdrag av Allt Om Jämställdhet ( där jag ingår) . Hela skriften finns att ladda ner här, bra läsning för en grund i makt, normer och rasism. I skriften finns också massor av bra lästips på bra litteratur. Jag älskar också det är blogginlägget som förklarar det här med hierarkier utifrån spellogik. Fantastiskt roligt och smart. 

UTDRAG FRÅN KROKBEN OCH UTSTRÄCKTA HÄNDER 

Vi har mest makt

Det är inte fel att gruppera sig själv och andra. Det problematiska är vad som anses vara grupper, hur vi fyller dessa grupper med innebörd och vilken statusskillnad som därmed uppstår mellan grupperna. Motsatspar skapas såsom man/kvinna, svensk/invandrare, heterosexuell/homosexuell, ung/gammal. Dessa motsatspar får konsekvenser för hur samhället organiseras och vilka möjligheter enskilda individer får. Det som utesluter, osynliggör och trycker ner stora grupper av människor är idén om olikhet – att ”vi” är normala och ”dom” är helt annorlunda och fel. En samhällelig besatthet vid kategoriserande handlar alltså om hierarkier, annars skulle inte uppdelningarna uppfattas som så viktiga.

Normer 

Det som är norm ses som allmänt. De personer som uppfyller många normer ses som neutrala – de har inget särskilt kön, särskild etnicitet, hudfärg eller sexualitet. Normen i vårt samhälle är en gående, seende och hörande människa. Normer byggs in i samhället, exempelvis i infrastrukturen, vilket påverkar vem som kan ta sig in i butiker, vem som kan köra bilar eller ta till sig information. Det står inte i några regleringar för samhällsbygge att det ska göras så att det passar bäst för gående, hörande och seende människor. Normen uttalas inte.

Privilegier

I intersektionella analyser av makt lyfts inte bara de som får sämre villkor. Lika viktigt är att se de normer som ger bättre villkor. Många lever med privilegiet att hela tiden få bekräftelse på att de är normala och del i gemenskapen. Med detta brukar även följa resurser i form av pengar. De personer som uppfyller många normer får på så sätt en bättre position i samhället än de som inte gör det. Män är norm, likväl som vithet, medelklass, heterosexualitet, hög funktionalitet och medelålder. Norm ska dock inte förväxlas med majoritet i ett land eller världen. Män är bara hälften av befolkningen i Sverige. Räknar man bort människor med funktionsnedsättningar, homo- och bisexuella, väldigt unga och gamla, samt de som inte anses vara svenska, blir det bara en liten grupp kvar. Denna lilla grupp har dock mycket makt och kan därför definiera hur världen ser ut, vad som är viktigt, vad som utgör problem och vad som inte gör det. De har alltså större tolkningsföreträde än andra. Genom att stifta lagar, fördela pengar, initiera stora samhällsdebatter, vara chefer, skriva läromedel, forska och nå ut med konst erhåller vad vi kallar normbärare stora maktpositioner i samhället.

 

Människor är inte helt underkastade andras medvetna eller omedvetna diskriminerande beslut. Handlingsutrymme formas av en mängd olika resurser i olika sammanhang. Det gör att människor kan agera på olika sätt. Förtryck sätter djupa spår i människors liv samtidigt som det individuellt hanteras på olika sätt. Somliga väljer att sätta ord på erfarenheter medan andra blir uppgivna, väljer att hålla tyst och förtränga. Utsatthet för diskriminerande handlingar innebär dock sällan ett helt passivt accepterande av orättvisor. Motstånd kan exempelvis handla om kamp om problemdefinitionen och hur den diskriminerande ordningen kan och bör förändras. När underordnade grupper kräver förändring brukar de dock ofta mötas av argument såsom att de enbart talar i egen sak. Normpersoner tycker däremot att de frågor de driver är allmänna frågor. Kampen om att definiera samhällsproblem blir därmed en tydlig maktfråga och kan vara nyckel till förändring.