Category

Sofia

post kongressfeber #fikon15

By | Feminism, Politik, Sofia

Nu är Feministiskt initiativs kongress slut för den här gången. Jag sitter på tåget tillbaka hem till Stockholm. Svettig. Trött. Hungrig för jag ätit för mycket godis och missade lunchen när jag hjälpte till att få ordning på ett gäng yrkanden. ( Yrkande är alltså de förslag som läggs på mötet och inte några figurer som drar runt på mötet som vi behöver hålla ordning på. 🙂 )

Men mest känner jag vad jag tror är tillfredsställelse. Och Glädje. Tillfredsställelse över känslan att varit med och bidragit till något meningsfullt. Låter lite högtravande för vad jag egentligen har gjort är att jag har hängt runt med människor jag gillar hela helgen, flamsat en del. Diskuterat rätt mycket. Och ja, bara njutit över att få vara i ett sammanhang där jag trots mina tvivel ibland faktiskt känner mig som hemma. Fortfarande. Men det är ändå en tillfredsställelse över att få vara med och göra något. Det är de här mötena som faktiskt betyder något. Inte allt, men det är en viktig del i en demokrati. I en del att förändra världen. Och att lära sig något nytt, utmana sig själv och andra. I vår strävan som vi delar vi som var på kongressen, att skapa en värld och ett samhälle där vi alla får vara människor. Så ja, tillfredsställelse är rätt ord att beskriva den känslan jag har. Förutom känslan av klibbighet och dåsighet för att jag  ätit för mycket godis och druckit för mycket kaffe.

Glädje känner jag med. Eller ja, jag känner mig glad. För att det var en fantastisk helg på många sätt. Att få umgås med vänner framförallt. Och att jag är glad för jag  känner energi och engagemang  för att ta reda på hur jag ska förhålla mig till Fi framöver. Kasta mig in i politikutveckling? Engagera mig lokalt? Fortsätta distansera mig och mer vara betraktare på avstånd? Satsa på någon roll inför riksdagsvalet 2018? Vara med i Fi? För mig har  det viktigaste med Fi alltid varit själva organiseringen. Att kvinnor ( och fler och fler män) går samman för att åstadkomma maktförskjutning, skapa maktbalans, skapa jämlikhet ses alltid som enormt provocerande. Det motstånd vi mötte 2005 och som kvinnorörelsen och den feministiska rörelsen alltid mött sporrar mig. Och bevisar gång på gång att det är själva den feministiska utgångspunkten för organisering och politiken som är nödvändig för verklig förändring.

För mig som också vill definiera mig som socialliberal har detta att Fi bara finns och insisterar för förändring  trots allt varit tillräcklig och gjort att jag kunnat förbise att i många sakfrågor tycker jag inte som mitt eget parti. Att Fi dessutom lyckas samla flera perspektiv och rörelser under sitt rosa paraply gör att organisationen fortfarande är högst relevant. Att Fi arbetar med att få in och utveckla vad faktiskt ett intersektionellt perspektiv betyder i organisering och politik. Vad det faktiskt betyder när vi i Fi säger att vi är antirasistiska feminister. Vad det betyder när HBTQ är närvarande som perspektiv och utgångspunkt. Allt det här har inte alltid varit lätt, en del har lämnat organisationen,  många kämpar har stannat kvar och sett till att Fi utvecklar sig både som organisation och politisk röst.  Sett till att det inte har stannat vid fina ord. Ibland en smärtsam resa för både individer och organisationen. Men så värt det.Det jag behöver fundera på när Fi nu fyller 10 år och politikutvecklingen går snabbar och blir bättre är om Fi som existens räcker för mig, om politiken hamnar ännu längre ifrån vart jag faktiskt står i många frågor. Jag behöver också fundera på om jag ska kavla upp armarna och påverka politiken i den riktningen som jag vill att Fi ska gå. Jag har inga svar idag. Nu vill jag bara hem och äta ostbågar och se melodifestivalen från igårkväll i efterhand. Så jag lär återkomma till detta ämne.

Avslutar med att länka till dels Fi Studion får igår där jag var med och pratade mest kongressminnen och Fi nu och då.

 

 

Omstart, rivstart och kanske summering

By | Nyheter, Okategoriserade, Sofia

Välkomna tillbaka!

Min blogg och hemsida har fått ny kostym av fantastiska Minna. Förändringen är också att min hemsida främst kommer vara min blogg. Vill man veta vad jag gör annars så går det lätt att klicka sig vidare härifrån.

Det här året har varit ett fantastiskt och väldigt jobbigt år. Både professionellt och privat och det verkar som 2015 kommer bli minst lika omtumlande, och det välkomnar jag. För alla tecken visar på att det är omtumlande blir på ett bra och förhoppningsvis roligt sätt.

Nu på Facebook kan man se hur många gör summeringar för hela sitt år med hjälp av de bilder man lagt upp under året. Jag försökte mig också på det, men fann det väldigt begränsande. Eller snarare att jag inte lagt upp tillräckligt många bilder för att göra mitt år rättvisa. Jag tror jag summerar delar av året här, så småningom. Det är ju trots allt över en vecka kvar på 2014. Vad som helst kan hända.

Tills nästa inlägg avslutar jag med bilden på min resväska fylld med julklappar och ingen packning, ännu. Imorgon bär det iväg till Skåne för julfirande med delar av familjen. Väskan får symbolisera hur mycket kan tyckas vara omöjligt men med tid, vilja och envishet så brukar det ordna sig. Om det så är livet självt eller bara att lyckas stänga en optimistiskt packad väska..

 

God Jul på er, vart ni än är.

 

Julklapparna får plats i alla fall

Julklapparna får plats i alla fall

 

Nytt jobb

By | Nykter, Sofia

Den här våren har varit väldigt händelserik. I alla fall om jag ser till mitt professionella jag. Jag har beslutat mig för att lägga ner, ta en väldigt lång paus från mitt företag och min roll som konsult. Istället är jag sedan 1 juni i år kommunikationschef för IOGT-NTO. Det känns fantastiskt bra. Jag har en fast anställning vilket jag inte haft sedan jag jobbade på Burger King 1997. Bara det gör det lite fantastiskt. Det som gör det mest fantastiskt är dock att få chansen och möjligheten att arbeta i en gammal folkrörelse som är modig och kaxig. Jag får vara i ett sammanhang där vi är många som strävar efter en bättre värld, där vi alla jobbar för förändring. Det är lyxigt och alldeles underbart. Den här bloggen kommer inte handla så mycket om min arbetsplats. Men det kommer säkert märkas att jag är med och jobbar i nykterhetsrörelsen. Jag har dock gett upp att försöka ha någon form av plan eller strategi för den här bloggen. Den får bara vara helt enkelt. Och förhoppningsvis glänser den till ibland.

Trosor eller hår

By | Feminism, Sofia

Jag fortsätter mitt videobloggsäventyr. Denna gång har jag egentligen inte så mycket att säga, och pratar ovanligt lågt. Så hör ni och förstår ni vad jag säger: Grattis till er.

Hallongalan – den bästa galan

By | Politik, Sofia

Igår var det Gala i Stockholm. Fantastiska Hallongrottanordnade Galan med stort G. En Gala för alla människor som gör, skriver och verkar för att förändra något till det bättre ska prisas för sitt engagemang och sina fantastiska verk!

 

Alla nominerade fick pris så klart, några av pristagarna var: Tidningen Ottar pris, hjärnorna bakom Bang, Ätstört, Makthandbok för unga feminister som (be)möter rasism och sexism i föreningslivet, Rosa den farliga färgen, Happy Happy (om skilsmässor), Det är vår tur nu! – att vara trans i en tvåkönsvärld, novellsamlingen Bögskräck. Åsa Linderborg och Naiti del Sante  fick också pris. Susanna Alakoski var så klart en av pristagarna och turteaterna med SCUM manifestet. Guldkonfettin regnade över alla pristagarna på scenen och det var härligt att låta alla dessa underbara fantastiska människor komma upp på scenen och bli hyllade för sitt arbete och sin kamp.

Vad gjorde jag där? Jag hade det bästa uppdraget under hela kvällen. Jag var konferencier och på bästa programledarstil fick jag chansen att hålla låda, presentera prisutdelare, kasta konfetti över pristagarna, sjunga lite schlager , köra krystade skämt och klara av ett klädbyte. Med balklänning, tiara, lösögonfransar hade jag fantastiskt kul. Och känner på första gången på länge hopp. Hopp för den här världen, med så många underbara fantastiska hjältar samlade på en plats gav det kraft till vardagen. Jag längtar redan till nästa Gala, oavsett om jag programleder eller inte! 🙂

Where do broken hearts go

By | Nyheter, Sofia

Lyssnar på Whitney och får tårar i ögonen och gåshud på armarna. Så mycket trånande längtan, så mycket dans framför spegeln på rummet, så mycket tryckare, så mycket hjärta och smärta är hennes musik för mig. Hon var borta sedan länge. Men idag är ändå en förbannat sorglig dag.

En tågresa i verkligheten

By | Feminism, Sofia

Nej jävla skit tänkte jag när jag insåg vilken plats jag hade fått på min tågresa tillbaka Stockholm. Två av de fyra platserna var redan upptagna av två äldre herrar i full färd med att njuta av  sin medhavda whisky.

Åh damsällskap !

Utbrast den ena av dem förtjust när jag visade att jag skulle ta plats i gemenskapen.

Vilken tur vi har!

fyllde den andra i följt av ett skrockande  för att understryka det småroliga och charmerande i sin kommentar. Jag fann mig snabbt, det är lätt att göra det, finna sig i sin förväntade roll. Så jag log på det mest bedårande sätt jag kunde och sa:

Det är verkligen er lyckodag idag.

Mitt nyfunna resesällskap indikerade direkt att de inte tänkte låta mig läsa mina nyköpta tidningar ifred. Egentligen inte mig emot, det är trevligt att prata med nya människor och det är ofta i de oväntade mötena som de intressantaste diskussionerna och tankarna kan uppstå. Men jag ska erkänna att jag svor lite tyst för mig själv. Jag hade mina aningar åt vilket håll samtalet kunde barka och att jag snabbt måste bestämma mig för om jag tänkte behålla min självpåtagna rollen som den leende och tillmötesgående TREVLIGA Sofia , med  de snygga benen som den skrockande av herrarna förtjust konstaterade. Eller om jag skulle markera att jag ville vara ifred. Jag bestämde mig för att trots allt prata med männen som var väldigt artiga, och jag tänkte, jag har ju snygga ben, det är inget att förneka. Och varför ska jag vara en sån typisk feministsurfitta och tolka en komplimang som något annat än en komplimang. Dessutom som den skrockande förklarade sin kommentar med så kunde han inte hjälpa det. Så är det för män, det är biologiskt om det ser snygga tuttar eller ben så måste de titta. Och uppenbarligen också berätta om sina iakttagelser.

den icke skrockande vände sig till mig med sin första fråga.

Vad har du gjort i Lund då?

Här fick jag snabbt överlägga med mig själv igen. Säga sanningen och inte veta hur reaktionen skulle bli, eller hitta på något neutralt och enkelt som skulle passa både min roll och behålla den goda stämningen i kupén. Jag bestämde mig för att inte vara så fördomsfull. Tutt och biologi kommentaren kanske inte gav så många poäng i min bok, men bortsett från det så var det som sagt väldigt artiga herrar. Och även män i övre medelåldern visar sig oftare än vad jag tror vara feminister eller iallafall kunna diskutera feminism på ett jäkligt bra sätt. Så jag tänkte, jag chansar och håller mig till sanningen.

Jag har varit på möte med Feministiskt initiativ

sa jag och log igen. Denna gången något överdrivet. Båda herrarna spärrade upp ögonen och ryggade förskräckt tillbaka. Samtidigt satte de upp sina händer framför sig som att skydda sig från en attack från mig och utbrast i kör

Så du är en sån. Då får vi passa oss!!

Sedan brast de båda ut i skratt och jag såklart stämde in. Därefter följde ett  ”intressant” samtal om Feministiskt initiativ och feminister och frågan om det finns något problem egentligen som kan kallas ojämställdhet. Herrarna kände inte till några kvinnor som var missnöjda med sina liv. Så det var ju ett godtagbart bevis för att det råder jämställdhet.  De båda herrarna konstaterade  också att de ALLTID behandlat kvinnor väl och att de faktiskt precis innan jag kom hade berömt sina fruar.Jag vet faktiskt inte om de räknade in det som ett bevis på hur jämställt det är, eller om de bara ville dela med sig.Bara en gång under samtalet blev jag kallad korkad och lilla vän,men jag antar att det också kan ha en biologisk förklaring så jag lät det vara. Jag log och argumenterade lugnt och sakligt men lyckades inte övertyga om att jag inte hade helt fel eller snarare att deras fakta på området snarare föll under kategorin ”åsikter”.

Våra vägar skildes åt i Alvesta, en glädje för oss alla, även om vi bytte samtalsämne den sista kvarten och den ena herren erbjöd sig att bli min mentor. Något förvånande måste jag säga, men bortsett från våra olika utgångspunkter vad gäller feminism så verkade det vara en klok man. Så klok som det nu  går att hitta, och en mentor från verkligheten kanske inte är fyskam för en verklighetsfrånvänd manshatare och flata.