Category

Politik

post kongressfeber #fikon15

By | Feminism, Politik, Sofia

Nu är Feministiskt initiativs kongress slut för den här gången. Jag sitter på tåget tillbaka hem till Stockholm. Svettig. Trött. Hungrig för jag ätit för mycket godis och missade lunchen när jag hjälpte till att få ordning på ett gäng yrkanden. ( Yrkande är alltså de förslag som läggs på mötet och inte några figurer som drar runt på mötet som vi behöver hålla ordning på. 🙂 )

Men mest känner jag vad jag tror är tillfredsställelse. Och Glädje. Tillfredsställelse över känslan att varit med och bidragit till något meningsfullt. Låter lite högtravande för vad jag egentligen har gjort är att jag har hängt runt med människor jag gillar hela helgen, flamsat en del. Diskuterat rätt mycket. Och ja, bara njutit över att få vara i ett sammanhang där jag trots mina tvivel ibland faktiskt känner mig som hemma. Fortfarande. Men det är ändå en tillfredsställelse över att få vara med och göra något. Det är de här mötena som faktiskt betyder något. Inte allt, men det är en viktig del i en demokrati. I en del att förändra världen. Och att lära sig något nytt, utmana sig själv och andra. I vår strävan som vi delar vi som var på kongressen, att skapa en värld och ett samhälle där vi alla får vara människor. Så ja, tillfredsställelse är rätt ord att beskriva den känslan jag har. Förutom känslan av klibbighet och dåsighet för att jag  ätit för mycket godis och druckit för mycket kaffe.

Glädje känner jag med. Eller ja, jag känner mig glad. För att det var en fantastisk helg på många sätt. Att få umgås med vänner framförallt. Och att jag är glad för jag  känner energi och engagemang  för att ta reda på hur jag ska förhålla mig till Fi framöver. Kasta mig in i politikutveckling? Engagera mig lokalt? Fortsätta distansera mig och mer vara betraktare på avstånd? Satsa på någon roll inför riksdagsvalet 2018? Vara med i Fi? För mig har  det viktigaste med Fi alltid varit själva organiseringen. Att kvinnor ( och fler och fler män) går samman för att åstadkomma maktförskjutning, skapa maktbalans, skapa jämlikhet ses alltid som enormt provocerande. Det motstånd vi mötte 2005 och som kvinnorörelsen och den feministiska rörelsen alltid mött sporrar mig. Och bevisar gång på gång att det är själva den feministiska utgångspunkten för organisering och politiken som är nödvändig för verklig förändring.

För mig som också vill definiera mig som socialliberal har detta att Fi bara finns och insisterar för förändring  trots allt varit tillräcklig och gjort att jag kunnat förbise att i många sakfrågor tycker jag inte som mitt eget parti. Att Fi dessutom lyckas samla flera perspektiv och rörelser under sitt rosa paraply gör att organisationen fortfarande är högst relevant. Att Fi arbetar med att få in och utveckla vad faktiskt ett intersektionellt perspektiv betyder i organisering och politik. Vad det faktiskt betyder när vi i Fi säger att vi är antirasistiska feminister. Vad det betyder när HBTQ är närvarande som perspektiv och utgångspunkt. Allt det här har inte alltid varit lätt, en del har lämnat organisationen,  många kämpar har stannat kvar och sett till att Fi utvecklar sig både som organisation och politisk röst.  Sett till att det inte har stannat vid fina ord. Ibland en smärtsam resa för både individer och organisationen. Men så värt det.Det jag behöver fundera på när Fi nu fyller 10 år och politikutvecklingen går snabbar och blir bättre är om Fi som existens räcker för mig, om politiken hamnar ännu längre ifrån vart jag faktiskt står i många frågor. Jag behöver också fundera på om jag ska kavla upp armarna och påverka politiken i den riktningen som jag vill att Fi ska gå. Jag har inga svar idag. Nu vill jag bara hem och äta ostbågar och se melodifestivalen från igårkväll i efterhand. Så jag lär återkomma till detta ämne.

Avslutar med att länka till dels Fi Studion får igår där jag var med och pratade mest kongressminnen och Fi nu och då.

 

 

Kongressfeber #fikon15

By | Feminism, Politik

Jag tuggar tuggummi frenetiskt och viskar hetsigt med min bänkgranne Veronica. Begär ordet i ordningsfråga. Hetsar på facebook om tiden kommer att räcka, varför det är förkastligt för det mesta med streck i debatten. Ger mötespresidet lite råd och funderingar eller ber om förtydligande. Twittrar om hur vi ska göra med melodifestivalen i kväll. Funderar och röstar i frågor som rör allt ifrån skatteväxling, till pensioner, till företagande. Och då har vi inte ens kommit till frågan om huruvida Feministiskt initiativ eller inte ska byta namn.

Jag har drabbats av kongressfeber.

De flesta kongresser för Feministiskt initiativ som jag har varit på har jag haft något funktion. Talesperson, styrelseledamot eller de senare åren mötesordförande. I år har jag ingen funktion alls. Eller jo, den viktigaste såklart. Jag är ledamot av kongressen. Men det är ändå en ovanlig känsla. Jag åkte hit mest med intentionen att träffa gamla ( och nya ) vänner. Vara lite nostalgisk för att Fi fyller 10 år i år. Känna stolthet för det slit, blod , svett tårar och skratt jag och många av mig har har investerat i det här fantastiska galna projekt som kallas Feministiskt initiativ.

Så när jag väl är här- då kan jag inte bara hänga runt. Hjärnan går på högvarv. Funderar på hur mitt engagemang ska se ut hädanefter. Om jag kan tänka mig kandidera till riksdagen 2018. Jag vet inte. Men det jag vet är. På något sätt kommer både jag och Feministiskt initiativ att fortsätta. Frågan är bara på vilket sätt om alls det kommer vara tillsammans – för en bättre värld där vi alla kan och får vara människor.

bild

Jag med kongressfeber 

Jag är tillbaka!

By | Politik

I år är det nio år sedan Fi bildades och åtta år sedan jag var en av talespersonerna för Fi i partiets första valrörelse. Det är mycket som har hänt på de här åren och jag vet ärligt talat inte vem som har förändrats mest, jag eller Fi. Det jag vet är att förändringarna är mest positiva. Lite törnar och livserfarenhet behövde både jag och Fi för att vi skulle gå från bra till riktigt jävla fantastiska. Jag har hela tiden varit medlem i Fi under de här åren men mitt engagemang och mina roller har varierat. Men nu har jag både möjlighet och lust att återigen engagera mig riktigt mycket.  Jag ingår i Fi kommunikationsavdelning och jag samordnar talespersonen Stina Svensson kampanj. Det är en ära att kunna vara med och bidra på det här sättet och kunna använda mina kunskaper och erfarenheter vad gäller kommunikation och påverkansarbete för att äntligen se till att vi röstar in feministerna.  Kraften och engagemanget som nu finns i Fi och som Fi möter är helt otroligt. Det är som alla de tårar, svett, draman, olidligt långa möten, diskussioner om form och organisation, motstånd, förlöjligande, hat och hån som många av oss genomlidit nu betalar sig. Det är dags för glädjetårar, långa roliga möten, diskussioner om politik, strategi, medvind, och kärlek. Det som görs i Fi är egentligen omöjligt. En organisation som växer explosionsartat, valrörelse, och pengar enbart från medlemsavgifter och donationer. Och allt görs enbart med ideella krafter. Fi är politikens humla. Det borde inte gå att flyga, men det gör vi.

 

Sofia och Stina

På bilden är det jag tillsammans med Stina Svensson, en av Fi tre talespersoner och kandidat till europaparlamentet. Stina vars kampanj jag hjälper till att samordna.

Vad är viktigt i en organisation?

By | Nyheter, Politik

Mitt förra inlägg min kärlek till en rörelse, eller snarare min kärlek till engagemang och organisering i stort berörde många. Jag har fått så fina kommentarer både på min facebook sida och på twitter och nu vill jag skriva IRL men jag tror inte vi använder den förkortningen längre? När jag träffat folk helt enkelt. Ansikte mot ansikte. Jag förmedlade en känsla om vad engagemang ger och vad det kan kosta som många av mina vänner och bekanta kan känna igen sig i. Inte så konstigt egentligen. Många av mina vänner och bekanta är ju människor jag träffat och stött på i olika organisationer. Såklart.

Men så var det här med stadgan. Jag har fått frågan om jag verkligen menade det jag skrev, att vi ska knulla mer och skita i stadgan. Jag tror jag får ge er ett politikersvar på den. Självklart är en stadga i en organisation viktig. Det är ju en form av en grundlag för en organisation eller förening. En överenskommelse om det är här vi till för, detta är vårt syfte, så här beslutar vi saker tillsammans. Jag kan älska att debattera stadga. Otaliga är de förslag jag har varit med och tagit fram som alltid också involverat en översyn av en viss paragraf eller gärna hela stadgan. Mitt problem ibland tillsammans med många andra är att det är lätt att fastna där. I formen och strukturen. Och glömma bort varför vi överhuvudtaget har organiserat oss. Ofta är ju det för att vi vill förändra något tillsammans, vi har en vision om en bättre värld. Och den visionen är grunden även för stadgan. Inte tvärtom att vi och organisation finns till för stadgan. Min uppmaning ska ses i ljuset av detta, av att vi gärna ägnar timmar åt diskutera formuleringar i stadgan men inte lika många timmar att diskutera förslag eller faktiskt verksamhet. Så ska vi ta bort stadgan? Absolut inte, men ge stadgan den plats den ska ha, som det verktyg för organisering och struktur som det är. Lyft bort den från tronen som det vi ska värderas högst i en organisation. Det vi ska värdera högst är människors engagemang och vår vision om vilket samhälle vi vill skapa.

Med det sagt, så kvarstår min uppmaning till organisationer i allmänhet men till studentrörelsen i synnerhet. “Sup mindre, knulla mer och skit i stadgan”

Streck i debatten

By | Politik

Jag är på Feministiskt Initiativs kongress och tankat på feministisk kraft och energi. Jag är inte förberedd på sakfrågorna så jag sitter med och lyssnar och hjälper till lite med Twittra. Dock har jag valt göra ett inlägg i ordningsfrågan ”streck i debatten”. Jag är i princip mot streck i debatten. Jag tror att ett formellt sammanhang som en kongress är ska ta ett gemensamt ansvar för mötestiden. Och att diskussion och debatt ska få ta fart där kongressen väljer det. Att yrka streck i debatten kväver ofta en bra diskussion och gör dessutom att många sätter upp sig på talarlistan för säkerhetsskull. Det vill säga ofta blir resultatet av beslut om streck i debatten att diskussionen tar längre tid än om man inte beslutat om streck i debatten. Låt debatten leva. Jag yrkar avslag på streck i debatter.

Mvh mötesnörd

PS. Ja det finns viktigare frågor. Som tex alla sakfrågor. Men ett nyttjande av streck i debatten riskerar att skapa sämre beslut och ställningstagande i sakfrågan.

Kongress

By | Feminism, Politik

Jag har suttit hela dagen på en obekväm stol och lyssnat på alltifrån diskussioner om propositionsordnngar, till brandtal om varför Feministiskt initiativ ska ställa upp i riksdagsval och Europaparlamentsval 2014, till säkerhetspolitisk och skattepolitik. Jag har Twittrar för att dela med mig av våra diskussioner och beslut. Jag har träffat nya och gamla vänner. Jag har suttit på en pub och rasat tillsammans med partikamrater om alltifrån äktenskapets bojor på våra systrar, till fenomenet schyssta snubbar. Jag är påfylld med energi, kärlek och hopp om att världen går att förändra. Jag är på kongress.

Att hitta hem

By | Nyheter, Politik

Hjälp Eriks mor och lillebror att hitta en bostad! 

Det är kris på riktigt nu. Nästa vecka börjar min lillebror skolan & han & mamma har fortfarande ingenstans att bo. De är hänvisade till att bo på vandrarhem (!) eller flytta från stan. Han är 12 år gammal & har redan ryckts upp med rötterna två gånger tidigare. De behöver något skapligt långsiktigt (minst 1 år) & någonstans i Stockholm så han kan gå kvar i skolan. Snälla hjälp oss. Vi är förtvivlade, rädda & trötta. Allra mest mamma & lillebror./ Erik 

Kan du hjälpa? Ring eller mejla mig så förmedlar jag kontakten till Erik. Ring 0708-569369 eller mejla fia@sofiakarlsson.se 

Jag hade tänkt att detta skulle bli ett inlägg som skulle vara en annons och en efterlysning för en bostad till mig och min blivande sambo. Jag ville pröva att göra om exprimentet som Emanuel Karlsten gjorde, att använda sociala medier som kanal till att hitta ett bra boende. Men jag tänker inte göra det. Jag vill istället med mig själv som exempel visa hur svårt det är att ta sig in på bostadsmarknaden här. Svårt för mig som är resursstark, kräsen och inte har någon annan att tänka på än mig själv egentligen. Hur svårt är det då inte för de som inte är lika starka. Jag vill därför efterlysa en bostad till Eriks mamma och lillebror. Jag prövar att använda sociala medier på det här sättet. Sprid gärna och använd #hittahem  Jag hoppas på succé.

Jag flyttade till Stockholm 2005. Jag flyttade hit även 2002 då jag blev ordförande för SFS, men efter det året vände jag tillbaka till min studentstad Göteborg. Men så 2005 var det dags igen. Den största anledningen var Feministiskt initiaitv. Vi hade precis startat Fi och min resa egen resa till den jag är idag fick också då en startpunkt vågar jag nog säga. Jag var en student som nästan var klar med min examen och som tyckte att organiserad feministisk kamp och bygga upp ett parti var mycket mer spännande än att skriva klart en magisteruppsats som var bedrövlig. Min politiska drivkraft och glöd, min politiska omognad, mitt bekräftelsebehov, min kommautprocess, mitt osunda förhållande till alkohol, min värkande själ allt det där  är sin egen historia och förtjänar minst ett eget blogginlägg eller varför inte en bok. Så vi lämnar det därhän och koncentrera den här berättelsen på bostäder och flytt.

Jag kom till Stockholm med en packning som fick plats i en Volvo. Första boendet var en etta i Farsta som jag delade med Karin. Karin och jag avverkade sedan två till andrahandsbostäder innan våra vägar skildes åt, vad gäller bostäder. Nu är vi i slutet av 2006  eller början av 2007. Jag har träffat en tjej som i den vevan flyttar till en etta vid Zinkensdamm. Jag bor kvar i Karins och min sista delade lägenhet i Mälarhöjden som jag nu delar med en annan kompis. Här kommer jag inte riktigt ihåg alla turer men någon gång under 2007 tror jag magasinerar jag mina saker i ett förråd, mitt bohag har växt sedan jag kom till Stockholm 2005, och flyttar in i min tjejs etta på ca 20 kvadrat på Söder. Här bor jag ett tag, min tjej bor där också på helgerna, hon arbetar utanför Stockholm.

Jag älskar att bo på Söder och drömmer om en egen lägenhet eller en större för mig och min tjej. Under 2008 får jag erbjudande om ett långtidskontrakt ( andrahand) i Mälarhöjden. Det är inte Söder, men Mälarhöjden är fint och jag längtar efter mer utrymme än 20 kvadrat vilket den här lägenheten har. Jag hämtar mitt saker från förrådet, tar för tusende gången hjälp av tappra vänner  och flyttar in i något som kom att kännas och vara mitt eget hem under ca två år. Av en rad olika anledningar blir jag tvungen att lämna lägenheten i Mälarhöjden under 2011. Jag maganiserar igen mina saker, denna gången med hjälp av en flyttfirma,  och blir inneboende i en stor tvåa, på Söder. Tillbaka på Södermalm. Det älskar jag, men som inneboende, inte riktigt drömmen men det funkar. Lägenheten är fantastisk, min hyresvärd likaså. Men jag lämnar ändå rummet under hösten 2011 och flyttar in igen i ettan vid Zinkensdamm. Vid den här tidpunkten är min tjej tillbaka i Stockholm på heltid och vi som under de här åren också har haft en jäkla resa som också förtjänar en egen bok, är trots allt fortfarande tillsammans och vi är väldigt bestämda på att det ska vi fortsätta vara. Så hösten 2011 är jag sambo med min kärlek, på Södermalm. Men lägenheten är fortfarande 20 kvadrat och det lockar inte fram mina bästa sidor. Under början av 2012 får jag ett erbjudande om att bli inneboende hos en bekant som har en fantastisk lägenhet vid Mariatorget. Jag antar erbjudandet och lämnar ettan men inte min kärlek. Vi har gångavstånd till varandra och vi letar mer eller mindre aktivt efter ett gemensamt långsiktigt boende.

Nu är vi framme vid nutid och jag har bott över sju år i Stockholm. Jag bor inneboende och det mesta av mina saker har igen och fortfarande ett eget hem i ett hyrt förråd. Jag har aldrig varit planerat smart när det gäller min boendesituation i Stockholm. Snarare typ kräsen och fattig. Men nu har mina aktier stärkts väsentligt på Stockholms bostadsmarknad. Jag har en bra fast inkomst, jag har sju år i bostadskö, jag planerar att dela boende med en person som också har fast inkomst. Bankerna kastar lånelöfte efter oss, samma banker som knappt innan beviljade ett möte. Jag kalkylerar och räknar på om vi ska flytta in i nyproduktion på Söder eller om vi ska köpa. Nyproduktion hyresrätt är sjukt  dyrt men det vore skönt med en hyresrätt. Men då är det ju typ bättre att köpa säger många, men jag har egentligen ingen lust. Efter endast en förlorad budgivning har jag utvecklat en allergi gentemot mäklare, homestyling och stressen när det gäller att köpa en bostad i Stockholm. Jag älskar Stockholm och hatar bostadsmarknaden. Jag vet att jag är sjukt priviligerad och fortfarande kräsen. Vi vill bo på Södermalm, Gärdet eller Lidingö. Och vi kommer nog att kunna göra det också.

 

Hej från min bubbla

By | Feminism, Politik

Jag erkänner. Jag lever i min bubbla och trivs ganska bra där.  Jag tror de flesta har sin bubbla. Där umgås en med folk som är ganska lika en själv, som tycker ungefär samma. Som har samma grundförståelse för hur en ser på samhället och kanske vad en tycker behöver förändras. Bubblan blir ibland stor, där finns kanske folk som inte alls tycker lika. Men där en kan mötas i någon form av intellektuell hederlighet. Eller kanske välja vilka frågor som en tycker lika och lämna andra därhän. Kanske är en överens om problembilden men inte åtgärderna. Tillexempel som att Mona Sahlin och Birgitta Ohlsson kan invigningstala tillsammans på Stockholm Pride. Eller att Gudrun Schyman och Birgitta Ohlsson är väldigt överens om väldigt många saker om du lyssnar på dem i ett samtal om jämställdhet och feminism. Eller att jag har varit styrelsekollega med Peter Althin.

Mitt förra inlägg om vita kränkta män har fått en del kommentarer. Hejarop från de som delar min bubbla helt eller delvis. Och starkt ifrågasättande av de som inte gör det. Jag försökte igår på twitter diskutera hur jag ser på generaliseringar, gruppindelningar och rasism. Det är inte riktigt görbart på 140 tecken i taget. Tur att jag har min blogg. Och tur att andra kan göra det väldigt mycket bättre än jag. Nedan klipper jag in lite från skriften ”krokben och utsträckta händer” skriven av Sandra Dahlén på uppdrag av Allt Om Jämställdhet ( där jag ingår) . Hela skriften finns att ladda ner här, bra läsning för en grund i makt, normer och rasism. I skriften finns också massor av bra lästips på bra litteratur. Jag älskar också det är blogginlägget som förklarar det här med hierarkier utifrån spellogik. Fantastiskt roligt och smart. 

UTDRAG FRÅN KROKBEN OCH UTSTRÄCKTA HÄNDER 

Vi har mest makt

Det är inte fel att gruppera sig själv och andra. Det problematiska är vad som anses vara grupper, hur vi fyller dessa grupper med innebörd och vilken statusskillnad som därmed uppstår mellan grupperna. Motsatspar skapas såsom man/kvinna, svensk/invandrare, heterosexuell/homosexuell, ung/gammal. Dessa motsatspar får konsekvenser för hur samhället organiseras och vilka möjligheter enskilda individer får. Det som utesluter, osynliggör och trycker ner stora grupper av människor är idén om olikhet – att ”vi” är normala och ”dom” är helt annorlunda och fel. En samhällelig besatthet vid kategoriserande handlar alltså om hierarkier, annars skulle inte uppdelningarna uppfattas som så viktiga.

Normer 

Det som är norm ses som allmänt. De personer som uppfyller många normer ses som neutrala – de har inget särskilt kön, särskild etnicitet, hudfärg eller sexualitet. Normen i vårt samhälle är en gående, seende och hörande människa. Normer byggs in i samhället, exempelvis i infrastrukturen, vilket påverkar vem som kan ta sig in i butiker, vem som kan köra bilar eller ta till sig information. Det står inte i några regleringar för samhällsbygge att det ska göras så att det passar bäst för gående, hörande och seende människor. Normen uttalas inte.

Privilegier

I intersektionella analyser av makt lyfts inte bara de som får sämre villkor. Lika viktigt är att se de normer som ger bättre villkor. Många lever med privilegiet att hela tiden få bekräftelse på att de är normala och del i gemenskapen. Med detta brukar även följa resurser i form av pengar. De personer som uppfyller många normer får på så sätt en bättre position i samhället än de som inte gör det. Män är norm, likväl som vithet, medelklass, heterosexualitet, hög funktionalitet och medelålder. Norm ska dock inte förväxlas med majoritet i ett land eller världen. Män är bara hälften av befolkningen i Sverige. Räknar man bort människor med funktionsnedsättningar, homo- och bisexuella, väldigt unga och gamla, samt de som inte anses vara svenska, blir det bara en liten grupp kvar. Denna lilla grupp har dock mycket makt och kan därför definiera hur världen ser ut, vad som är viktigt, vad som utgör problem och vad som inte gör det. De har alltså större tolkningsföreträde än andra. Genom att stifta lagar, fördela pengar, initiera stora samhällsdebatter, vara chefer, skriva läromedel, forska och nå ut med konst erhåller vad vi kallar normbärare stora maktpositioner i samhället.

 

Människor är inte helt underkastade andras medvetna eller omedvetna diskriminerande beslut. Handlingsutrymme formas av en mängd olika resurser i olika sammanhang. Det gör att människor kan agera på olika sätt. Förtryck sätter djupa spår i människors liv samtidigt som det individuellt hanteras på olika sätt. Somliga väljer att sätta ord på erfarenheter medan andra blir uppgivna, väljer att hålla tyst och förtränga. Utsatthet för diskriminerande handlingar innebär dock sällan ett helt passivt accepterande av orättvisor. Motstånd kan exempelvis handla om kamp om problemdefinitionen och hur den diskriminerande ordningen kan och bör förändras. När underordnade grupper kräver förändring brukar de dock ofta mötas av argument såsom att de enbart talar i egen sak. Normpersoner tycker däremot att de frågor de driver är allmänna frågor. Kampen om att definiera samhällsproblem blir därmed en tydlig maktfråga och kan vara nyckel till förändring.

Vita kränkta män

By | Politik, Pride

Jag har precis kommit hem från Pride Park och känner mig oerhört glad och politiskt peppad. Invigningstal av Birgitta Ohlson och Mona Sahlin gav fantastiskt med energi. De visar genom sitt arbete att uthållighet är ett måste och att vi kan tillsammans med alla som kämpar för mänskliga rättigheter kan åstadkomma förändring. Även om det tar tid. Även om man inte alltid tycker lika.

Jag sätter mig framför datorn för att kolla twitter och facebook främst. Ingen särskild anledning men ville se vad som diskuterades och sades om prideinvigningen tillexempel. Då ser jag att flera av mina vänner på facebook länkar till det här blogginlägget om nazister på pride house. Pulsen stiger och jag klickar mig vidare och ser att det är Christoffer Dulny  från SDU som har:

1. Surfat runt lite på Stockholms Prides hemsida

2. Sett programpunkten ”Queer People of color” där det uttryckligen står att det är en separatistisk programpunkt där inbjudna är icke vita hbtq-personer

3. Tänkt att det verkade väldigt konstigt, känt sig lite kränkt och förskräckt

4. Blivit ännu mera kränkt

5. Känt att så här får det banne mig inte gå till men det får man väl inte säga i det här landet

6. Känt sig manad att göra något åt detta.

7. Köpt ett dagspass till Pride House

8. Gått in och satt sig på seminariet och smygfilmat

9. Blivit vänligt ombedd att gå därifrån

10. vägrat!

11. Blivit eskorterad ut därifrån av vakter

12. Konstaterat att nu har jag blivit utsatt för rasism

13. Spelar in ett klipp på youtube

14. Meddelar att han ska anmäla detta till DO och kontakta prideledningen

Ett fantastiskt dagsverk av en vit kränkt man. Jag tror han kan sova gott i natt. Själv kommer jag ha svårt att somna. Jag är så förbannad så jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Denna illvilja och vad jag tror är utstuderad dumhet gör mig matt. Rasismen och självgodheten gör mig rädd.

Jag skriver det här blogginlägget för att visa arrangörerna av programpunkten ”Queer People of color” min solidaritet med deras antirasistiska arbete. ( och jag undrar lite varför programpunkten är borttagen från Stockholms prides hemsida?) Jag skriver det här blogginlägget för att jag är så trött på vita män som tar sig rätten att spela dumma och sprida ut sin rasistiska smörja överallt. Jag skriver det här blogginlägget för att uppmana oss alla att våga ta tydligare ställning mot rasister. Jag skriver det här inlägget för jag är så sjukt trött på vita kränkta män. Lägg av.

 

 

Hallongalan – den bästa galan

By | Politik, Sofia

Igår var det Gala i Stockholm. Fantastiska Hallongrottanordnade Galan med stort G. En Gala för alla människor som gör, skriver och verkar för att förändra något till det bättre ska prisas för sitt engagemang och sina fantastiska verk!

 

Alla nominerade fick pris så klart, några av pristagarna var: Tidningen Ottar pris, hjärnorna bakom Bang, Ätstört, Makthandbok för unga feminister som (be)möter rasism och sexism i föreningslivet, Rosa den farliga färgen, Happy Happy (om skilsmässor), Det är vår tur nu! – att vara trans i en tvåkönsvärld, novellsamlingen Bögskräck. Åsa Linderborg och Naiti del Sante  fick också pris. Susanna Alakoski var så klart en av pristagarna och turteaterna med SCUM manifestet. Guldkonfettin regnade över alla pristagarna på scenen och det var härligt att låta alla dessa underbara fantastiska människor komma upp på scenen och bli hyllade för sitt arbete och sin kamp.

Vad gjorde jag där? Jag hade det bästa uppdraget under hela kvällen. Jag var konferencier och på bästa programledarstil fick jag chansen att hålla låda, presentera prisutdelare, kasta konfetti över pristagarna, sjunga lite schlager , köra krystade skämt och klara av ett klädbyte. Med balklänning, tiara, lösögonfransar hade jag fantastiskt kul. Och känner på första gången på länge hopp. Hopp för den här världen, med så många underbara fantastiska hjältar samlade på en plats gav det kraft till vardagen. Jag längtar redan till nästa Gala, oavsett om jag programleder eller inte! 🙂