Category

Feminism

post kongressfeber #fikon15

By | Feminism, Politik, Sofia

Nu är Feministiskt initiativs kongress slut för den här gången. Jag sitter på tåget tillbaka hem till Stockholm. Svettig. Trött. Hungrig för jag ätit för mycket godis och missade lunchen när jag hjälpte till att få ordning på ett gäng yrkanden. ( Yrkande är alltså de förslag som läggs på mötet och inte några figurer som drar runt på mötet som vi behöver hålla ordning på. 🙂 )

Men mest känner jag vad jag tror är tillfredsställelse. Och Glädje. Tillfredsställelse över känslan att varit med och bidragit till något meningsfullt. Låter lite högtravande för vad jag egentligen har gjort är att jag har hängt runt med människor jag gillar hela helgen, flamsat en del. Diskuterat rätt mycket. Och ja, bara njutit över att få vara i ett sammanhang där jag trots mina tvivel ibland faktiskt känner mig som hemma. Fortfarande. Men det är ändå en tillfredsställelse över att få vara med och göra något. Det är de här mötena som faktiskt betyder något. Inte allt, men det är en viktig del i en demokrati. I en del att förändra världen. Och att lära sig något nytt, utmana sig själv och andra. I vår strävan som vi delar vi som var på kongressen, att skapa en värld och ett samhälle där vi alla får vara människor. Så ja, tillfredsställelse är rätt ord att beskriva den känslan jag har. Förutom känslan av klibbighet och dåsighet för att jag  ätit för mycket godis och druckit för mycket kaffe.

Glädje känner jag med. Eller ja, jag känner mig glad. För att det var en fantastisk helg på många sätt. Att få umgås med vänner framförallt. Och att jag är glad för jag  känner energi och engagemang  för att ta reda på hur jag ska förhålla mig till Fi framöver. Kasta mig in i politikutveckling? Engagera mig lokalt? Fortsätta distansera mig och mer vara betraktare på avstånd? Satsa på någon roll inför riksdagsvalet 2018? Vara med i Fi? För mig har  det viktigaste med Fi alltid varit själva organiseringen. Att kvinnor ( och fler och fler män) går samman för att åstadkomma maktförskjutning, skapa maktbalans, skapa jämlikhet ses alltid som enormt provocerande. Det motstånd vi mötte 2005 och som kvinnorörelsen och den feministiska rörelsen alltid mött sporrar mig. Och bevisar gång på gång att det är själva den feministiska utgångspunkten för organisering och politiken som är nödvändig för verklig förändring.

För mig som också vill definiera mig som socialliberal har detta att Fi bara finns och insisterar för förändring  trots allt varit tillräcklig och gjort att jag kunnat förbise att i många sakfrågor tycker jag inte som mitt eget parti. Att Fi dessutom lyckas samla flera perspektiv och rörelser under sitt rosa paraply gör att organisationen fortfarande är högst relevant. Att Fi arbetar med att få in och utveckla vad faktiskt ett intersektionellt perspektiv betyder i organisering och politik. Vad det faktiskt betyder när vi i Fi säger att vi är antirasistiska feminister. Vad det betyder när HBTQ är närvarande som perspektiv och utgångspunkt. Allt det här har inte alltid varit lätt, en del har lämnat organisationen,  många kämpar har stannat kvar och sett till att Fi utvecklar sig både som organisation och politisk röst.  Sett till att det inte har stannat vid fina ord. Ibland en smärtsam resa för både individer och organisationen. Men så värt det.Det jag behöver fundera på när Fi nu fyller 10 år och politikutvecklingen går snabbar och blir bättre är om Fi som existens räcker för mig, om politiken hamnar ännu längre ifrån vart jag faktiskt står i många frågor. Jag behöver också fundera på om jag ska kavla upp armarna och påverka politiken i den riktningen som jag vill att Fi ska gå. Jag har inga svar idag. Nu vill jag bara hem och äta ostbågar och se melodifestivalen från igårkväll i efterhand. Så jag lär återkomma till detta ämne.

Avslutar med att länka till dels Fi Studion får igår där jag var med och pratade mest kongressminnen och Fi nu och då.

 

 

Kongressfeber #fikon15

By | Feminism, Politik

Jag tuggar tuggummi frenetiskt och viskar hetsigt med min bänkgranne Veronica. Begär ordet i ordningsfråga. Hetsar på facebook om tiden kommer att räcka, varför det är förkastligt för det mesta med streck i debatten. Ger mötespresidet lite råd och funderingar eller ber om förtydligande. Twittrar om hur vi ska göra med melodifestivalen i kväll. Funderar och röstar i frågor som rör allt ifrån skatteväxling, till pensioner, till företagande. Och då har vi inte ens kommit till frågan om huruvida Feministiskt initiativ eller inte ska byta namn.

Jag har drabbats av kongressfeber.

De flesta kongresser för Feministiskt initiativ som jag har varit på har jag haft något funktion. Talesperson, styrelseledamot eller de senare åren mötesordförande. I år har jag ingen funktion alls. Eller jo, den viktigaste såklart. Jag är ledamot av kongressen. Men det är ändå en ovanlig känsla. Jag åkte hit mest med intentionen att träffa gamla ( och nya ) vänner. Vara lite nostalgisk för att Fi fyller 10 år i år. Känna stolthet för det slit, blod , svett tårar och skratt jag och många av mig har har investerat i det här fantastiska galna projekt som kallas Feministiskt initiativ.

Så när jag väl är här- då kan jag inte bara hänga runt. Hjärnan går på högvarv. Funderar på hur mitt engagemang ska se ut hädanefter. Om jag kan tänka mig kandidera till riksdagen 2018. Jag vet inte. Men det jag vet är. På något sätt kommer både jag och Feministiskt initiativ att fortsätta. Frågan är bara på vilket sätt om alls det kommer vara tillsammans – för en bättre värld där vi alla kan och får vara människor.

bild

Jag med kongressfeber 

Kongress

By | Feminism, Politik

Jag har suttit hela dagen på en obekväm stol och lyssnat på alltifrån diskussioner om propositionsordnngar, till brandtal om varför Feministiskt initiativ ska ställa upp i riksdagsval och Europaparlamentsval 2014, till säkerhetspolitisk och skattepolitik. Jag har Twittrar för att dela med mig av våra diskussioner och beslut. Jag har träffat nya och gamla vänner. Jag har suttit på en pub och rasat tillsammans med partikamrater om alltifrån äktenskapets bojor på våra systrar, till fenomenet schyssta snubbar. Jag är påfylld med energi, kärlek och hopp om att världen går att förändra. Jag är på kongress.

Det är småsakerna som skaver

By | Feminism, TV

En reklamfilm för pensionssparande har fastnat. Inte för det är bra. Eller rolig. Utan för att den skaver. Egentligen en skitsak. Men många små skitsaker blir snar en stor .. ja ni fattar. Det blir en del av det nätet som snärjer oss. Som får mig att knyta näven. Som får mig att sucka och tänka, jaja det finns ju större problem. Som får mig att känna ” men vad faaan”. Som får mig att längta efter, ja jag vet inte längre. Kompetens, fantasi och normkritisk blick hos reklammakare kanske om vi ska börja någonstans.

Bolaget SPP har nu en reklamfilm som rullar med titeln ”My myself and I- tänk lite mer på dig själv”. Gott så. Vi anar redan där vad de vill sälja in. Och hur väljer då ett bolag som SPP att illustrera detta,  att vi ska se om vårt eget hus, samla i ladorna, tänka på oss själva. Penisspara förlåt jag menar pensionsspara?

Jo, först ser man ingenting det är lite blurrigt. Vi kanske ska tänka manlig utlösning? För sedan får vi se.. En Spermie! Och speakerrösten som berättar:

– ”Här kommer jag! ”

Jo vi förstod det. Det var lite övertydligt kanske. Eller menas att ”jaget” är spermien? Ja, tyvärr är det så. För berättelsen fortsätter.

-” I början var det bara jag sedan kom annat, jobb relationer.. ”

Och under tiden får vi följa spermiens väg i en livmoder fram till ett ägg. Det skulle kunna vara en upplysningsfilm om hur mänskligt liv blir till.  Men det är berättelsen om att jaget, människan, livet, börjar med spermien. Att det behövs ett ägg också för att vi ska kunna prata om början på ett ”jag” verkar inte vara så viktigt. Föreställ er det motsatta.

-”Här är jag”

Och så får vi se ett härligt vibrerande ägg som snappar åt sig i förbifarten en spermie som kommer lite vilset simmande förbi. Filmen fortsätter.

– ”I början var det bara jag sen kom annat emellan..”

Passivt mottagande eller framtå inträngande- våra roller så tydliga inpräntande innan vi ens har blivit till.

Jag fortsätter blogga

By | Feminism, Nyheter

Jag kommer fortsätta blogga. Kanske även ge ut en bok. Om hur saker och ting verkligen är. Jag kan tänka mig ställa upp i en morgonsoffa eller Skavlan. Eller komma till riksdagen och förklara ett och annat. Helt ideellt. ( paus för applåder)

Ja det var väl det.

Hej från min bubbla

By | Feminism, Politik

Jag erkänner. Jag lever i min bubbla och trivs ganska bra där.  Jag tror de flesta har sin bubbla. Där umgås en med folk som är ganska lika en själv, som tycker ungefär samma. Som har samma grundförståelse för hur en ser på samhället och kanske vad en tycker behöver förändras. Bubblan blir ibland stor, där finns kanske folk som inte alls tycker lika. Men där en kan mötas i någon form av intellektuell hederlighet. Eller kanske välja vilka frågor som en tycker lika och lämna andra därhän. Kanske är en överens om problembilden men inte åtgärderna. Tillexempel som att Mona Sahlin och Birgitta Ohlsson kan invigningstala tillsammans på Stockholm Pride. Eller att Gudrun Schyman och Birgitta Ohlsson är väldigt överens om väldigt många saker om du lyssnar på dem i ett samtal om jämställdhet och feminism. Eller att jag har varit styrelsekollega med Peter Althin.

Mitt förra inlägg om vita kränkta män har fått en del kommentarer. Hejarop från de som delar min bubbla helt eller delvis. Och starkt ifrågasättande av de som inte gör det. Jag försökte igår på twitter diskutera hur jag ser på generaliseringar, gruppindelningar och rasism. Det är inte riktigt görbart på 140 tecken i taget. Tur att jag har min blogg. Och tur att andra kan göra det väldigt mycket bättre än jag. Nedan klipper jag in lite från skriften ”krokben och utsträckta händer” skriven av Sandra Dahlén på uppdrag av Allt Om Jämställdhet ( där jag ingår) . Hela skriften finns att ladda ner här, bra läsning för en grund i makt, normer och rasism. I skriften finns också massor av bra lästips på bra litteratur. Jag älskar också det är blogginlägget som förklarar det här med hierarkier utifrån spellogik. Fantastiskt roligt och smart. 

UTDRAG FRÅN KROKBEN OCH UTSTRÄCKTA HÄNDER 

Vi har mest makt

Det är inte fel att gruppera sig själv och andra. Det problematiska är vad som anses vara grupper, hur vi fyller dessa grupper med innebörd och vilken statusskillnad som därmed uppstår mellan grupperna. Motsatspar skapas såsom man/kvinna, svensk/invandrare, heterosexuell/homosexuell, ung/gammal. Dessa motsatspar får konsekvenser för hur samhället organiseras och vilka möjligheter enskilda individer får. Det som utesluter, osynliggör och trycker ner stora grupper av människor är idén om olikhet – att ”vi” är normala och ”dom” är helt annorlunda och fel. En samhällelig besatthet vid kategoriserande handlar alltså om hierarkier, annars skulle inte uppdelningarna uppfattas som så viktiga.

Normer 

Det som är norm ses som allmänt. De personer som uppfyller många normer ses som neutrala – de har inget särskilt kön, särskild etnicitet, hudfärg eller sexualitet. Normen i vårt samhälle är en gående, seende och hörande människa. Normer byggs in i samhället, exempelvis i infrastrukturen, vilket påverkar vem som kan ta sig in i butiker, vem som kan köra bilar eller ta till sig information. Det står inte i några regleringar för samhällsbygge att det ska göras så att det passar bäst för gående, hörande och seende människor. Normen uttalas inte.

Privilegier

I intersektionella analyser av makt lyfts inte bara de som får sämre villkor. Lika viktigt är att se de normer som ger bättre villkor. Många lever med privilegiet att hela tiden få bekräftelse på att de är normala och del i gemenskapen. Med detta brukar även följa resurser i form av pengar. De personer som uppfyller många normer får på så sätt en bättre position i samhället än de som inte gör det. Män är norm, likväl som vithet, medelklass, heterosexualitet, hög funktionalitet och medelålder. Norm ska dock inte förväxlas med majoritet i ett land eller världen. Män är bara hälften av befolkningen i Sverige. Räknar man bort människor med funktionsnedsättningar, homo- och bisexuella, väldigt unga och gamla, samt de som inte anses vara svenska, blir det bara en liten grupp kvar. Denna lilla grupp har dock mycket makt och kan därför definiera hur världen ser ut, vad som är viktigt, vad som utgör problem och vad som inte gör det. De har alltså större tolkningsföreträde än andra. Genom att stifta lagar, fördela pengar, initiera stora samhällsdebatter, vara chefer, skriva läromedel, forska och nå ut med konst erhåller vad vi kallar normbärare stora maktpositioner i samhället.

 

Människor är inte helt underkastade andras medvetna eller omedvetna diskriminerande beslut. Handlingsutrymme formas av en mängd olika resurser i olika sammanhang. Det gör att människor kan agera på olika sätt. Förtryck sätter djupa spår i människors liv samtidigt som det individuellt hanteras på olika sätt. Somliga väljer att sätta ord på erfarenheter medan andra blir uppgivna, väljer att hålla tyst och förtränga. Utsatthet för diskriminerande handlingar innebär dock sällan ett helt passivt accepterande av orättvisor. Motstånd kan exempelvis handla om kamp om problemdefinitionen och hur den diskriminerande ordningen kan och bör förändras. När underordnade grupper kräver förändring brukar de dock ofta mötas av argument såsom att de enbart talar i egen sak. Normpersoner tycker däremot att de frågor de driver är allmänna frågor. Kampen om att definiera samhällsproblem blir därmed en tydlig maktfråga och kan vara nyckel till förändring.

Trosor eller hår

By | Feminism, Sofia

Jag fortsätter mitt videobloggsäventyr. Denna gång har jag egentligen inte så mycket att säga, och pratar ovanligt lågt. Så hör ni och förstår ni vad jag säger: Grattis till er.

En tågresa i verkligheten

By | Feminism, Sofia

Nej jävla skit tänkte jag när jag insåg vilken plats jag hade fått på min tågresa tillbaka Stockholm. Två av de fyra platserna var redan upptagna av två äldre herrar i full färd med att njuta av  sin medhavda whisky.

Åh damsällskap !

Utbrast den ena av dem förtjust när jag visade att jag skulle ta plats i gemenskapen.

Vilken tur vi har!

fyllde den andra i följt av ett skrockande  för att understryka det småroliga och charmerande i sin kommentar. Jag fann mig snabbt, det är lätt att göra det, finna sig i sin förväntade roll. Så jag log på det mest bedårande sätt jag kunde och sa:

Det är verkligen er lyckodag idag.

Mitt nyfunna resesällskap indikerade direkt att de inte tänkte låta mig läsa mina nyköpta tidningar ifred. Egentligen inte mig emot, det är trevligt att prata med nya människor och det är ofta i de oväntade mötena som de intressantaste diskussionerna och tankarna kan uppstå. Men jag ska erkänna att jag svor lite tyst för mig själv. Jag hade mina aningar åt vilket håll samtalet kunde barka och att jag snabbt måste bestämma mig för om jag tänkte behålla min självpåtagna rollen som den leende och tillmötesgående TREVLIGA Sofia , med  de snygga benen som den skrockande av herrarna förtjust konstaterade. Eller om jag skulle markera att jag ville vara ifred. Jag bestämde mig för att trots allt prata med männen som var väldigt artiga, och jag tänkte, jag har ju snygga ben, det är inget att förneka. Och varför ska jag vara en sån typisk feministsurfitta och tolka en komplimang som något annat än en komplimang. Dessutom som den skrockande förklarade sin kommentar med så kunde han inte hjälpa det. Så är det för män, det är biologiskt om det ser snygga tuttar eller ben så måste de titta. Och uppenbarligen också berätta om sina iakttagelser.

den icke skrockande vände sig till mig med sin första fråga.

Vad har du gjort i Lund då?

Här fick jag snabbt överlägga med mig själv igen. Säga sanningen och inte veta hur reaktionen skulle bli, eller hitta på något neutralt och enkelt som skulle passa både min roll och behålla den goda stämningen i kupén. Jag bestämde mig för att inte vara så fördomsfull. Tutt och biologi kommentaren kanske inte gav så många poäng i min bok, men bortsett från det så var det som sagt väldigt artiga herrar. Och även män i övre medelåldern visar sig oftare än vad jag tror vara feminister eller iallafall kunna diskutera feminism på ett jäkligt bra sätt. Så jag tänkte, jag chansar och håller mig till sanningen.

Jag har varit på möte med Feministiskt initiativ

sa jag och log igen. Denna gången något överdrivet. Båda herrarna spärrade upp ögonen och ryggade förskräckt tillbaka. Samtidigt satte de upp sina händer framför sig som att skydda sig från en attack från mig och utbrast i kör

Så du är en sån. Då får vi passa oss!!

Sedan brast de båda ut i skratt och jag såklart stämde in. Därefter följde ett  ”intressant” samtal om Feministiskt initiativ och feminister och frågan om det finns något problem egentligen som kan kallas ojämställdhet. Herrarna kände inte till några kvinnor som var missnöjda med sina liv. Så det var ju ett godtagbart bevis för att det råder jämställdhet.  De båda herrarna konstaterade  också att de ALLTID behandlat kvinnor väl och att de faktiskt precis innan jag kom hade berömt sina fruar.Jag vet faktiskt inte om de räknade in det som ett bevis på hur jämställt det är, eller om de bara ville dela med sig.Bara en gång under samtalet blev jag kallad korkad och lilla vän,men jag antar att det också kan ha en biologisk förklaring så jag lät det vara. Jag log och argumenterade lugnt och sakligt men lyckades inte övertyga om att jag inte hade helt fel eller snarare att deras fakta på området snarare föll under kategorin ”åsikter”.

Våra vägar skildes åt i Alvesta, en glädje för oss alla, även om vi bytte samtalsämne den sista kvarten och den ena herren erbjöd sig att bli min mentor. Något förvånande måste jag säga, men bortsett från våra olika utgångspunkter vad gäller feminism så verkade det vara en klok man. Så klok som det nu  går att hitta, och en mentor från verkligheten kanske inte är fyskam för en verklighetsfrånvänd manshatare och flata.

 

 

Stolt varje dag, Happy Pride

By | Feminism, Politik, Pride

Pride, Pride, Pride!! Jag älskar Prideveckan. Jag älskar att det är så många programpunkter som är bra och intressanta att jag nästan inte behöver läsa programmet- utan bara kan blunda och peka ut något på måfå. Vad det än blir så blir det bra. Jag älskar att strosa runt på kulturhuset och stöta på en vän som jag inte träffat på evigheter och helt plötsligt så är vi ett gäng på fem som hänger på fiket på taket. Jag älskar att gå runt, runt i Prideparken och äta godis från utställarna, heja på folk och så ofta som möjligt pussa min snygga flickvän.  . Jag sträcker på mig och är stolt, över den jag är, över hur jag väjer att leva mitt liv, över min politiska kamp, över min fantastiska fina flickvän. Jag är stolt över allt detta alla andra dagar också men under Prideveckan är det något extra. Pride är en fest men det är framförallt ett ställningstagande. För ett bättre samhälle, ett öppnare samhälle- ett mer demokratiskt och rättvist samhälle. Det är också en påminnelse om att vi här i Sverige kan vara glada över många framsteg som kampen har resulterat i men att vi också har anledning att inte vara nöjda och fortsätta kämpa.

För mig är de så kallade HBT- frågorna en viktig del i den feministiska kampen. För mig är en feministisk politik en politik som kämpar mot heteronormativitet, homofobi, rasism och sexism. Terrordåden i Norge och reaktionerna och debatten här i Sverige efteråt visar hur viktigt det är att kampen mot rasism blir tydligare och starkare.Lena Sundström beskriver det bra på  DN kultur ” Så skapas en fiende”. Hon lyckas formulera och sätta fingret på språkets makt, och hur viktigt det är att så upp för alla människors lika värde. Därför känns Pride viktigare än någonsin i år. Därför ÄR Pride viktigare än någonsin i år. På många sätt, på alla sätt måste du och jag i det stora och i det lilla varje dag stolt kämpa för ett bättre samhälle. En vecka om året är det dock lite festligare och lite mer schlager, men det är samma kamp.

Happy Pride !