En tågresa i verkligheten

En tågresa i verkligheten

Nej jävla skit tänkte jag när jag insåg vilken plats jag hade fått på min tågresa tillbaka Stockholm. Två av de fyra platserna var redan upptagna av två äldre herrar i full färd med att njuta av  sin medhavda whisky.

Åh damsällskap !

Utbrast den ena av dem förtjust när jag visade att jag skulle ta plats i gemenskapen.

Vilken tur vi har!

fyllde den andra i följt av ett skrockande  för att understryka det småroliga och charmerande i sin kommentar. Jag fann mig snabbt, det är lätt att göra det, finna sig i sin förväntade roll. Så jag log på det mest bedårande sätt jag kunde och sa:

Det är verkligen er lyckodag idag.

Mitt nyfunna resesällskap indikerade direkt att de inte tänkte låta mig läsa mina nyköpta tidningar ifred. Egentligen inte mig emot, det är trevligt att prata med nya människor och det är ofta i de oväntade mötena som de intressantaste diskussionerna och tankarna kan uppstå. Men jag ska erkänna att jag svor lite tyst för mig själv. Jag hade mina aningar åt vilket håll samtalet kunde barka och att jag snabbt måste bestämma mig för om jag tänkte behålla min självpåtagna rollen som den leende och tillmötesgående TREVLIGA Sofia , med  de snygga benen som den skrockande av herrarna förtjust konstaterade. Eller om jag skulle markera att jag ville vara ifred. Jag bestämde mig för att trots allt prata med männen som var väldigt artiga, och jag tänkte, jag har ju snygga ben, det är inget att förneka. Och varför ska jag vara en sån typisk feministsurfitta och tolka en komplimang som något annat än en komplimang. Dessutom som den skrockande förklarade sin kommentar med så kunde han inte hjälpa det. Så är det för män, det är biologiskt om det ser snygga tuttar eller ben så måste de titta. Och uppenbarligen också berätta om sina iakttagelser.

den icke skrockande vände sig till mig med sin första fråga.

Vad har du gjort i Lund då?

Här fick jag snabbt överlägga med mig själv igen. Säga sanningen och inte veta hur reaktionen skulle bli, eller hitta på något neutralt och enkelt som skulle passa både min roll och behålla den goda stämningen i kupén. Jag bestämde mig för att inte vara så fördomsfull. Tutt och biologi kommentaren kanske inte gav så många poäng i min bok, men bortsett från det så var det som sagt väldigt artiga herrar. Och även män i övre medelåldern visar sig oftare än vad jag tror vara feminister eller iallafall kunna diskutera feminism på ett jäkligt bra sätt. Så jag tänkte, jag chansar och håller mig till sanningen.

Jag har varit på möte med Feministiskt initiativ

sa jag och log igen. Denna gången något överdrivet. Båda herrarna spärrade upp ögonen och ryggade förskräckt tillbaka. Samtidigt satte de upp sina händer framför sig som att skydda sig från en attack från mig och utbrast i kör

Så du är en sån. Då får vi passa oss!!

Sedan brast de båda ut i skratt och jag såklart stämde in. Därefter följde ett  ”intressant” samtal om Feministiskt initiativ och feminister och frågan om det finns något problem egentligen som kan kallas ojämställdhet. Herrarna kände inte till några kvinnor som var missnöjda med sina liv. Så det var ju ett godtagbart bevis för att det råder jämställdhet.  De båda herrarna konstaterade  också att de ALLTID behandlat kvinnor väl och att de faktiskt precis innan jag kom hade berömt sina fruar.Jag vet faktiskt inte om de räknade in det som ett bevis på hur jämställt det är, eller om de bara ville dela med sig.Bara en gång under samtalet blev jag kallad korkad och lilla vän,men jag antar att det också kan ha en biologisk förklaring så jag lät det vara. Jag log och argumenterade lugnt och sakligt men lyckades inte övertyga om att jag inte hade helt fel eller snarare att deras fakta på området snarare föll under kategorin ”åsikter”.

Våra vägar skildes åt i Alvesta, en glädje för oss alla, även om vi bytte samtalsämne den sista kvarten och den ena herren erbjöd sig att bli min mentor. Något förvånande måste jag säga, men bortsett från våra olika utgångspunkter vad gäller feminism så verkade det vara en klok man. Så klok som det nu  går att hitta, och en mentor från verkligheten kanske inte är fyskam för en verklighetsfrånvänd manshatare och flata.