Vi bekämpar hat med öppenhet och solidaritet

Vi bekämpar hat med öppenhet och solidaritet

Igår satt jag på en båt och blickade ut över Stockholms vackra skärgård. Ett dygns frånvaro från nyhetsflöde och uppdateringar kändes skönt. Soldränkta klippor och cykeltur genom sommarregn hade skingrat mina tankar och gett mig en skön semesterkänsla. Jag hörde några spridda kommentarer från medpassagerare om terrorattentat i Oslo. Snabbt rotar jag fram min iphone och kollar in twitterflödet. En bomb i Oslo. Flera döda. Spekulationer på gång om vilka som kan ligga bakom. Smaklösa antydningar från SD. Samtidigt läser jag om skottlossning på en ö utanför Oslo. Konstigt att det händer samtidigt. Fruktansvärt. Tänk om det hänger ihop? Förstår att det pågår nu. Ser twets som uppmanar att inte ringa till ungdomarna på Utöya. De försöker gömma sig från någon som skjuter kallblodigt. Realtidsuppdateringar via sociala medier skapar vid sådana här katastrofer en känsla av hopplöshet. Jag vill ställa mig upp och skrika åt det halvpackade fulla paret bakom oss som tjafsar om gud vet vad att kan ni inte BARA HÅLLA KÄFTEN. Det är någon som skjuter på barnen, på ett politiskt ungdomsläger. Det är inte klokt. Stanna båten. Går någonting. Maniskt laddar jag fram nya uppdateringar hela tiden. Förstår att Ali Esbati befinner sig på ön. Känner inte honom. Följer bara honom på Twitter. Men oroar mig ändå. Ropen på hjälp och försäkringar på Twitter från deltagarna på Utöya att de är OK för att sedan inte twittra något mer får mitt hjärta att värka. Jag känner mig som en ofrivillig åskådare till en hemsk tragedi.Någon som bara står och tittar på där andra lider. Jag vill hjälpa. Men det ända jag kan göra är att surfa nyheter på min iphone och dela plattityder med andra resenärer som också maniskt klickar på sina telefoner.

Idag vaknade jag till nyheten att över 80 personer dödades kallblodigt på Utöya. Jag lyssnar på Alis ögonvittnesskildring från massakern och blir helt svettig. Jag läser och gråter blogginlägg från Prableen Kaur och känner lättad över att hon klarade sig. Jag häpnar över journalisternas stolpliga utfrågningar både  i SVT och TV4, förstår att det inte är lätt att köra direkt så många timmar i rad i en sändning som inte gått att förbereda. Men undrar ändå. Har de ingen koll? Läser Emanuel Karlstens inlägg om mördare och sociala medier. Jag läser Anders Wallner som påpekar att vi också måste prata om mäns våld. Jag baxnar över SVT:s kommentator Bo-Inge Andersson som pratar om en NY hotbild.  På vilket sätt är extremister och terrorister på högerkanten NY? Den här tragedin synliggör också på ett skrämmande sätt hur enögd mediabilden är och hur lätt det generaliseras och hur vi söker trygghet i en enkel förklaringsmodell. Men det är inte enkelt, hat finns överallt. Det är hatet som är det största hotet mot demokrati och solidaritet. Hatet som föder rädsla och som spär på rasismen i det stora och i det lilla. Därför baxnar jag över Bo -Inge. Bo -inge borde veta bättre. Som så många andra.

Det sker attentat, mord, katastrofer, tragedier runt om i världen varje dag. Hatet och rasismen finns hela tiden runt omkring oss. Men det som hände i Norge igår berör mig djupare därför att det är närmare. Och därför det är ett sådant utstuderat hat mot demokrati och öppenhet. Därför är det stödet som visas de drabbade, AUF, hela Norge på flera sätt hoppingivande. Vi bekämpar hat med öppenhet och solidaritet.