Listor funkar alltid – #sofia40

By | Okategoriserade | No Comments

Jag brukar skämta om att jag alltid har haft en ålderskris när jag får frågan om jag känner av någon 40 års kris. Jag brukar berätta om när jag skulle fylla 18 och det kändes som döden. För efter 18 är det snart 20 och sedan går det bara utför. Så egentligen är det inte ett skämt. Jag har en konstant kris. Ålderskris. Dödsångest. Livsångest. Livskris. Det är ett sätt att leva. Ett sätt att på ett bakvänt- eller rättvänt sätt uppskatta livet. För när en hela tiden är rädd för att det snart tar slut eller iallafall tycker att det går för fort – då njuter man också mer. Jag njuter mer. Jag deppar i och för sig också mer. Och äter mer. När jag är glad och när jag är ledsen. Jag älskar mat oavsett. Men min poäng är att vara i en ständig existentiell kris håller mig på tårna så att säga. När den inte håller mig under täcket- men jag kommer ut därifrån med hyfsad regelbundenhet. Och har lärt mig komma ut tidigare nu än förr. Det finns ju flera plus med att vara närmare döden i dag än i går. En blir ju lite klokare- eller i allafall mer erfaren och jag lär mig av mina erfarenheter. Och vad som funkar för mig, vad som håller mig ovanpå täcket och inte under det.

(Nu blev det väldigt många under täcket liknelser här – och vill då vara tydlig med att jag pratar om deppighet och livsglädje och inte onani. Även om det funkar vid båda sinnesstämningarna. Onani alltså. )

Jag försöker inte skratta för mycket åt mitt 17 åriga jag- för den ångesten och den krisen var verklig då. Även om jag ibland frestas över att jämföra gårdagens smärtor och val med dagens och tycker så klart att det var bättre förr. Att jag inte förstod hur bra jag hade det eller att jag faktist inte då förstod vad riktig ångest eller kris var. På samma sätt som jag försöker låta bli att att omhulda mitt kroppshat och titta på bilder från förr och konstatera att jag DÅ var smal och snygg men att jag då tyckte att jag var tjock och ful- vilket betyder att när jag tittar på bilder på mig själv från idag om tio år så kanske jag gör samma iakttagelse. Förhoppningsvis inte. Förhoppningsvis kan jag snart sluta se på mig själv med den blicken och bara landa i att min kropp är min och den är fantastisk. På så många sätt. Det är ju en bra sak med att faktiskt bli äldre- det infinner sig en acceptans och en frid på många plan där det tidigare har varit fullt krig. Eller så här- jag orkar inte bry mig på samma sätt. Jag pallar inte kriga hela tiden. Jag är såklart inte immun mot kroppshets. Och jag vill vara snygg. Ibland känner jag mig snygg till och med. Men nu kan jag oftare säga och mena det;

Jag tränar faktiskt för att må bra.

Och den här är en favorit:

Styrketräning. Absolut. Det gör jag för att må bra. Och slippa ha ont i ryggen. 

Men det blir inget marathon för mig trots att jag blir 40 i februari. Nä. Där går gränsen även för mig. Men absolut- nog kommer den att märkas. Den här 40 års krisen eller vad det är. Jag har ju till och med startat en #. ( #sofia40)

Just nu brottas jag med hur jag ska fira att jag blir 40. För oavsett hur en ställer sig till den här med 40 års kris eller inte så är det ju ett fantastiskt tillfälle att ha fest. Jag tycker att det alltid finns anledning att ha fest. Och med min ständigt pågående livs och ålderskris så kan jag likväl satsa på 42 års fest som 40. Eller både och. Men ibland är det ju skönt att bara följa strömmen och normen och utropa 2017 till året då det ska firas ordentligt för oss 77:or. Så jag gör listor. Listor på för och nackdelar med att ha fest i samband med 40 års dagen. Listor på vad en fest kan vara. Listor på festlokaler. Listor på festvarianter och budgetvarianter. Jag gör också listor på vad livsprojekt. Listor på saker som ska bort ur mitt liv. Listor på saker jag vill göra. Listor på saker jag vill åstadkomma. Jag kanske behöver göra en lista för listorna?

Fortsättning följer.. 

Jag laddar för inskolning i förskola- Sverige laddar för splittra familjer för alltid

By | Okategoriserade | No Comments

Jag vet. Det är inte ens en jämförelse.  Charlies kommande inskolning på förskola och splittrade familjer på flykt. Men ändå gör jag den och får svårt att andas.

Att bli förälder har inneburit mycket för mig. Nya insikter. Lärdomar. Livskriser. Relationskriser. Samtidigt är jag så glad att Charlie finns i mitt liv. Hon är mitt viktigaste. På så många sätt. Jag laddar redan nu mentalt för Charlies inskolning på förskola i höst. Jag är minst sagt stressad över detta. Att Charlie kommer klara det bra är jag ganska säker på- frågan är hur jag kommer klara det. Jag har redan utsett ett fik nära förskolan där jag planerar att sitta och bryta ihop och dricka latte och vara beredd och komma rädda Charlie de första veckorna. Jag spionerar även på förskolan när vi är i samma park och försöker tolka hur personalen är, hur ungarna är genom att analysera agerande vid gungorna och sandlådan.. Det bästa vi kan säga till mitt försvar är att jag har självinsikt. Och att jag jobbar med mig själv. Självklart vill jag ha Charlie på en förskola i höst. Jag vill ju och måste ju jobba med. Men mitt liv och mina känslostormar kring detta att inte umgås med Charlie nästan hela tiden varje dag sätts i ett grymt perspektiv när jag tänker på Sveriges nya flyktingpolitik.

Jag kan inte föreställa mig hur det är att behöva fly eller lämna sitt land för en önskan och en strävan efter ett bättre liv. Jag kan bara tacka min lyckliga stjärna över att det inte är jag. Jag kan inte ens tänka tanken klart att behöva lämna Charlie och inte se henne på flera år. Kanske aldrig.  Med Sveriges nya flyktingpolitik som riksdagen kommer rösta igenom ( antagligen) den 21 juni så kommer det att bli omöjligt (nästan) med familjeåterförening. Det här är så ofattbart att jag får hjärtklappning och ångest över att tänka på. Jag fattar inte på riktigt hur det är möjligt att Sverige kommer göra detta. Jag fattar inte att våra riksdagsledamöter är beredda att göra detta. Det finns fortfarande en teoretisk chans att stoppa detta. Ännu har inte omröstningen varit.

Snälla rara ledamöter, gör det inte. Ta ansvar. För mänskliga rättigheter. För Sverige. För era själar.

 

Här är en snabbgenomgång av den nya lagen- Tack Röda korset 

Här är Rädda Barnens namninsamling – Skriv på! 

Här är Folkkampanj för asylrätts namninsamling 

Här är Amnestys briljanta kampanj- så att du enkelt kan skriva brev till valfri riksdagsledamot 

 

Och JA! Du kan skriva under flera namninsamlingar. Och skriva brev. Många brev. Det tar ett par minuter. Gör det!

Jag är för blyg för att vara aktivist – eller bara bekväm

By | Okategoriserade | No Comments

Det är mycket som skaver på mig. Sakers tillstånd som gör mig till och från politiskt deprimerad. Sedan finns det många tillfällen och människor som ger mig hopp. Och det får mig så klart att tänka. Vad ska jag göra? Hur kan jag göra något?

Jag var på medborgarplatsen i september på den stora manifestationen där statsminister Stefan Löfven utropade från scenen:

”Mitt Europa bygger inga murar” 

Då kände jag hopp. För Sverige och våra nationellt valda politiker. All den kraft som fanns hos många som ville hjälpa till att göra något – för alla människor som lyckades ta sig hit till Sverige, för att EU:s migrations och flyktingpolitik skulle bli bättre. Men för att göra en lång deprimerad nutidshistoria kort-

Allt sket sig.

Murarna är högre än någonsin. Och statsministern är med och bygger dem snarare än riva. Nu i juni kommer riksdagen fatta beslut om Sverige ska inskränka asylrätten, införa tillfälliga uppehållstillstånd, förhindra familjeåterförening. Det pågår många olika kampanjer både organisationer och enskilda som på alla sätt försöker hindra att detta sker. Som försöker få våra riksdagspolitiker att ta sitt förnuft till fånga. Men trots all den kamp och aktivism och politiska samtal som sker så är det ändå så oroväckande tyst. Tyst i debattprogrammen. Tyst i Radio och TV.  Relativt tyst i mitt facebookflöde. Enstaka debattartiklar som kommer – men ingen bemöter dem. Och Tyst från alla de riksdagsledamöter som alltid annars säger sig stå och arbeta för saker tvärtemot vad de snart ska besluta om. Jag är så frustrerad över detta. Att de kampanjer som finns till exempel folkkampanj för asylrätt inte lyfter mer. Varför inte namnen till namninsamlingen strömmar in. Varför inte riksdagsledamöterna möter ett större tryck från oss alla. Varför vi inte står framför riksdagen i stora massor och skriket åt ledamöterna

VART ÄR VI PÅ VÄG??

Igen. Missförstå mig inte. Jag vet att det görs massor. MASSOR av aktiviteter, manifestationer, möten, planer med mera. Men. Det räcker inte. Eller vi är inte tillräckligt många som gör vad vi kan.

Därför gick jag idag på ett öppet möte som folkkampanj för asylrätt höll i. Mötet var just för att diskutera och bestämma vad som ska göras för att lyfta kampanjen med namninsamling. Vi var sex personer. Vilket var ungefär vad jag förväntat mig men många färre än jag hoppats på. Och jag pratade om just det här- vi måste få mer tryck på riksdagsledamöterna. Pressa dem. Uppmuntra dem att våga trotsa partipiska och våga följa sitt hjärta och övertygelse. Lyfta de som vi vet redan nu kommer rösta mot. Så detta ska jag försöka hjälpa till med. Vet inte riktigt hur men ska ju börja med att leta upp alla de initiativ som redan finns. Och fortsätta uppmana mig själv och andra att höra av sig till ledamöterna. Men det borde gå att göra mer visuellt- tydligare. Eller så är vi bara fler som ska hjälpa till att sprida detta. Och naturligtvis fanns det redan ett initiativ till att samla folk utanför riksdagen. Nu behöver vi bara se till att gå dit också.

Jag tog inte så många lappar för att samla in namnunderskrifter. För sanningen är. Jag hatar att samla in namnunderskrifter. Eller dela ut foldrar. Tack och lov för internet.

 

Här hittar du mer om Folkkampanjen för Asylrätten. 

Här hittar du facebookeventet om att stå utanför riksdagen 

Här hittar du folkkampanj för Asylrätt på Facebook. Här finns massor av info kring de olika manifestationerna, aktiviteterna med mera som är på gång. 

 

Förlåt Charlie. Jag ska göra bättre.

By | Okategoriserade | No Comments

Jag har försökt formulera ett peppigt inlägg om 8 mars och kamp och solidaritet hela dagen. Men jag kommer ingen vart. För sanningen är att jag inte känner mig särskilt peppig. Förr var jag i alla fall förbannad. Förbannad på alla orättvisor, förbannad på att det inte går snabbare med förändring. Nu är det inte mycket som får igång min ilska. Snarare så blir jag inte ens förvånad längre, över allt fasansfullt som sker runt om i världen. Och det skrämmer mig mest av allt, att jag inte längre blir förvånad eller förfärad. Det är på något sätt början till slutet. Att vara så avtrubbad att saker som borde få mig att inleda en hungerstrejk eller iallafall skrika och gapa högt knappt noteras av mig längre. Att jag lägger min tid på att slösurfa på hemnet eller bläddra förbi främlingar åt höger och vänster på tinder istället för att ja, bidra till något. Jag är inte ensam om detta strutsbeteende. Bli inte arga kära medsystrar, jag ser ert engagemang fladdra förbi flödet på Facebook framförallt en dag som denna. Men vi är många fler är jag rädd som har huvudet i sanden. Eller så är det åldern? Hjälp! Är det detta som är min 40 års kris? . Sedan länge långt förbi att vara ung, lovande och engagerad. Nu bara lätt stressad över att jag kanske borde hunnit längre och eftersom jag inte har räddat världen nämnvärt så låter jag mig bäddas in i medelklassmarkörers trygga och mjuka tvångströja. Och är inte arg längre men inte heller klok.

Jag nattade min snart 9 månader gamla dotter Charlie ikväll och viskade samtidigt förlåt. Förlåt att jag inte gör mer. Förlåt för att  världen du kommit till är minst sagt fucked up. Förlåt för att du kommer att få slåss för din rätt att vara du, ta plats och vara människa. Förlåt för jag inte kommer ha några svar på frågorna du snart kommer att ställa. Om människor på flykt som vi inte hjälper, om barnen som inte får gå i skolan, om varför vi inte hjälper tanten utanför ICA som sitter där varje dag med bara en bild på sina barn och en tom mugg. Förlåt för att du alltid kommer behöva räkna och beräkna rädsla i ditt liv och förlåt för att polisen kommer be dig stanna hemma när våldtäkterna och överfallen ökar där du bor.

Nu kommer säkert många invända att känna skuld över sakernas tillstånd är ju inte så fräscht eller en särskilt hållbar feministisk strategi. Det är sant. Men det är ändå så det är. Och så kommer kanske några andra invända; men du gör väl visst saker. Nä. Inte så mycket just nu faktiskt. En gång var jag med och startade ett feministiskt parti. Det var peppigt. Men också länge sedan.

Jag kanske helt enkelt får avsluta detta deppiga och inte peppiga 8 mars inlägg med ett löfte om att ta mig samman helt enkelt. Så när Charlie frågar: ” Men vad gjorde du, mamma ?” Så kan jag svara: ” Allt jag kunde. ”

Kampen fortsätter.